Ursprungligen publicerat 2022-03-05

Detta inlägg är en del i en serie om den pågående ryska invasionen av Ukraina, och därtill hörande ämnen. Inläggen är skrivna av Adam Davidsson, och har ursprungligen publicerats på Facebook.

***

Tankar om Ryssland

RYSKA MEDIER

Straffbar sanning

Jag satte mig ned och snabbläste igenom Boris Nemtsovs och Vladimir Milovs ‘Tio år med Putin’, som gavs ut i Ryssland 2010. Författarna hade 2008 skrivit en rapport om Vladimir Putins (då) två mandatperioder som president, vilken 2010 byggdes på till en skrift.

I förordet till 2012 års utgåva på svenska, skrev Mats Johansson (som tragiskt lämnade oss sommaren 2017) om den ofria situation som redan då rådde i det putinistiska Ryssland: ”De reella inskränkningarna i de politiska friheterna är alltför många och de oberoende medierna alltför få”.

Den granskande journalisten Anna Politkovskaja hade mördats 2006, på Vladimir Putins födelsedag. Flera journalister attackerades under åren efter detta. Allt färre tidningar vågade bedriva verklig journalistik, som granskade makten. Ett långsamt järngrepp stärktes.

Det är detta som kulminerar i de 15-åriga fängelsestraffen för att skriva en annan version än den ryska regimens om invasionen av Ukraina. Det är inte ett tvärt kast, det är en naturlig fortsättning på 20 års utveckling.

***

RYSK OPPOSITION

Finnas, men inte märkas

I Ryssland håller man val, men av någon anledning lyckas alltid de oppositionspolitiker som är kritiska mot Putin och samlar många följare ut för saker som hindrar dem från att kandidera.

Ansökningar från diverse partier att ställa upp i dumavalen avslås, och så dyker det upp brottsanklagelser mot de mest populära oppositionella. Oftast om ekonomisk brottslighet. Ibland mördas de, eller utsätts för mordförsök. Ett slående exempel är Alexej Navalnyj.

När Navalnyj kandiderade i Moskvas borgmästarval 2013 fick han plötsligt en villkorlig dom för förskingring. Året efter fick han ytterligare en, vilket gjorde att han vägrades ställa upp i presidentvalet 2018. Sommaren 2020 skedde den uppmärksammade förgiftningen av honom.

I januari 2021 återvände han till Ryssland från en utlandsvistelse och greps, för att han, under den allvarliga sjukdomen efter förgiftningen, inte anmält sig till myndigheterna som han skulle, i enlighet med sin villkorliga dom. Samtidigt släppte hans stiftelse en dokumentärfilm om Putins väldiga palats vid Svarta havet, som också uppmärksammades av Boris Nemtsov 2012.

Navalnyjs villkorliga dom omvandlades snabbt till 2 ½ års fängelse. Men från högsäkerhetsfängelset fortsätter han vara besvärlig för regimen, så just nu pågår ytterligare en rättegång mot honom. Nu för bedrägeri. I dag hölls vittnesförhör i rättegången. Så går det för den som är dum/modig nog att utmana Kreml.

***

KRITIK UTIFRÅN

All kritik=hat och fobi

Den ryska propagandakanalen RT, vars syfte är att sprida desinformation om Ryssland i länder utanför Ryssland, hade 2016 en artikel om Gotland. Man utelämnade att Ryssland agerat hotfullt mot Sverige, simulerat kärnvapenanfall mot oss, avsiktligt kränkt vårt luftrum vid flera tillfällen osv.

I stället beskrev man det faktum att svensk militär (åter)etablerade en närvaro av 150 man (dvs inte särskilt många) på Gotland som att ”Sweden puts permanent troops on strategic island near Russia”, och försökte få det till att Sverige uppträdde provocerande mot Ryssland.

Jag delade ett inlägg om detta, och anklagades snabbt av diverse människor (de flesta av mig helt okända) för russofobi, rysshat och antirysk ”propaganda”. Jag bemötte det genom att skriva så här:

”Själv älskar jag Ryssland. Dess natur, kultur, musik, litteratur, arkitektur osv. Bergen, slätterna, sjöarna. Ryska folksånger och romanser, sånger från Stora fosterländska kriget, Tjajkovskij, Sjostakovitj och Rachmaninoff. Jag fascineras av den rysk-ortodoxa kyrkan med sin trolska liturgi, arkitektur och ikoner. Jag älskar att läsa Dostojevskij, Tolstoj och Bulgakov, pjäser av Tjechov och lyrik av Pusjkin, se målningar av Repin osv. Jag tycker Kreml i Moskva är en av mänsklighetens stora pärlor och att S:t Petersburg är fantastiskt. Vinterpalatset och Peterhof är något av det vackraste som byggts av människohänder.

Men mycket är också illa med Ryssland. Framförallt den alltmer benhårda och krigiska diktatur som Vladimir Putin inrättat. Men jag är varken russofob eller sysslar med anti-rysk propaganda för det.”

Det är fortfarande min inställning. Jag älskar det ryska, men avskyr den ryska regimen. Detta vill mördarregimens apologeter få till ”russofobi”. Det är lika osant nu som för sex år sedan. Men det är inte bara de Kreml-vänliga internetkrigarna som resonerar så här, utan även Kreml själva, vilket vi ju ser tydligt i Ukraina-frågan…

***

AVSLUTNING

”Europa behöver ett bättre Ryssland. För detta krävs en legitim statsledning, baserad på lag och rätt – inte anarki, korruption och militära hot.” skrev Mats Johansson i förordet till ‘Tio år med Putin’.

Någon ’20 år med Putin’-bok blev det inte. Även Boris Nemtsov mördades nämligen, 27 februari 2015, dagen före han skulle leda en viktig demonstration mot Ryssland ekonomiska utveckling samt kriget i Ukraina. Tyvärr ”råkade” alla övervakningskamerorna i området vara avslagna för underhåll, just när han sköts.

På 7-årsdagen, i söndags, kom människor och lade blommor på bron där Nemtsov dödades, med risk för att bli arresterade. En gång i tiden var Nemtsov en av Jeltsins ledande ministrar, enligt somliga var han Jeltsins ”kronprins”.

Med Nemtsov kunde vi haft ett demokratiskt och fritt Ryssland, utan grov korruption och kleptokrati. Med allt fantastiskt ryskt i behåll. Men, nu håller i stället han som faktiskt blev Jeltsins efterträdare, Putin, på att göra landet, – steg för steg, sedan över 20 år tillbaka – till ett nytt Nordkorea.

Господи Помилуй

***

(Bild från monumentet till minne av Dmitrij Pozjarskij och Kuzma Minin, framför Vasiljkatedralen vid Röda torget i Moskva. Pozjarski och Minin gjorde 1612 slut på Den stora oredan, vilket inledde en helt ny epok i rysk historia.)

Adam Davidsson

Adam Davidsson har en examen i historia från Lunds universtet och arbetar som lärare och musiker. Han har en spetsutbildning i Säkerhetspolitik från tankesmedjan Frivärld och har skrivit om säkerhetsfrågor för Svenska Dagbladets ledarblogg. Han är också redaktör för Magasinet Zenon.