Att offentligt proklamera sitt hat för någon är inte förtroendeingivande. Men kanske är det, med tanke på sakernas tillstånd, både rätt och förståeligt, skriver Adam Davidsson.
2021-07-14
Man skriver sällan rakt ut att man hatar någon. Än mindre inleder man en text med ett så pass tungt laddat omdöme. Det sänker direkt såväl nyfikenheten hos läsaren, som trovärdigheten hos avsändaren. Ändå väljer Anna Björklund att göra just detta i sin senaste krönika i nyhetsmagasinet Fokus.
Föremålet för Björklunds osminkade utlåtande är centerledaren Annie Lööf. Hon förklarar sitt tänkande som ”nästan existentiellt”, eftersom partiledaren kommer undan med svek och lögner – trots alla mänskliga civilisationers historia av att hantera lögnare. I slutet sammanfattas hela ställningstagandet med orden:
”Annie Lööf känner ingen skam, hon spelar spelet och skulle aldrig hållas tillbaka
av fluffiga begrepp som heder eller moral, det är säkert ändå bara något gammalt patriarkalt.
Att hon överlever detta är exempel på hur ett system bryts ner, hur det inte längre
är lönt att lyssna, för det som sägs betyder ju inget längre.”
Esaias Tegnér – professor, biskop, akademiledamot – tecknar i dikten Det eviga en bild av den värld och verklighet han känner vånda inför. Under Napoleonkrigens stora omvälvningar förkunnar han tre saker som eviga: Det sanna, Det rätta och Det sköna.
Denna eviga trio, säger Tegnér, är odödlig. Oaktat vad för elände som drar över mänskligheten skall de bestå. De står utanför tiden, och vi som står innanför densamma kan åkalla dem. Sanningen, rätten och skönheten skall bo i människans hjärta, trots allt.
”Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.”
”Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.”
”Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess gullsand ur tidens våg.”
Tegnér är inte den förste som tänkt dessa tankar. De härstammar åtminstone från antiken. Tegnérs kamplusta för dessa tre ideal bär spår av Platons idévärld/idealism. Och den grekiska antiken är också en inspirationskälla till Björklunds hat mot de svikna löftena hos Annie Lööf:
”I det antika Aten svor alla unga män den efebiska eden om att tjäna och skydda samhället,
med gudarna som vittne, för att kunna bli fullvärdiga medborgare. Att de religiösa figurerna i
den klassiska världen brydde sig så mycket om att se till att löften hölls, hade förstås att göra med
att medborgarna också gjorde det. I Iliaden är det just en bruten ed mellan Paris och Menelaos som
skickar Troja och akajerna in i ett tioårigt krig. En småsak i sig, men för att ett styre ska fungera
måste makthavares ord ju betyda något.”
På 1960-talet började de franska strukturalisterna att söka efter ”mening”. Verkligheten var ”strukturerad” och det var inte genom att se på saker i sig, det partikulära, som meningen hittades. Det var i stället när man såg sambanden, strukturerna, som denna framträdde. Efter att Ferdinand de Saussure satt denna tankeboll i rullning konstaterade Claude Lévi-Strauss att människans fria val egentligen inte ens existerade, utan att det är strukturerna som avgör.
Applicerat på Björklunds Lööf-avsky skulle man kunna säga att det viktiga inte är exakt vad som sägs, utan att i stället försöka se strukturen i det hela. Det sammanhang som existerar i relationen mellan orden, söka den större strukturen. Sanningen är inte det viktiga, utan strukturen.
Den (svårläste) franske filosofen Jacques Derrida går längre, och utvecklar en poststrukturell analys. I det han själv kallar dekonstruktion ger han sig särskilt på Platon och dennes idévärld och idealism. Därmed sker också, indirekt, ett angrepp på Tegnér.
För Derrida finns det inte överhuvudtaget någon större sanning att finna. Derrida kritiserar synen att det finns fasta värden och anser detta skapa en falsk identitet hos människan. Eftersom ord och deras betydelse endast uppstår i förhållande till andra ord så finns ingen som helst stadga eller struktur. Det sanna, det rätta och det sköna existerar inte.
Åter till Björklunds Lööf-hat. För i orden ”det som sägs betyder ju inget längre.” ser Björklund vad som skulle kunna beskrivas som poststrukturalismens seger. Den som också återfanns hos USA:s förre president Donald Trump, i dennes okonventionella kommunikation. Sanningen var aldrig det viktiga. Det var något annat: den mening som skapades hos läsaren. Många har rentav talat om Trump som en postmodern president med postmoderna tekniker.
Och visst är Annie Lööf inte ett isolerat fenomen. Inte heller ensam i Sverige. ”Och resten då, Löfven och Kristersson och alla de andra? Visst, de med.” avslutar Björklund sin krönika. Men kanske är hon ett lysande exempel, med löften om att äta sin sko, inte bli stödhjul och så vidare. Nu när hon blivit det lovade att inte bli, samtidigt som det inte ätits någon sko. Och vem i offentlighetens finrum orkar ens kritisera detta?
Det viktiga är i stället att hålla fast vid sin linje och inte fastna i detaljer om Det sanna. Inte heller Det rätta är aktuellt, om man skall se till Annie Lööfs tidigare allianskollega Ebba Busch. Hon har köpt ett hus och har rätt till detta, trots att säljaren, förmodligen genom otillbörlig påverkan, ändrat sig. Hon har därmed all rätt att driva en process för att få sitt hus, trots mediekampanjen mot henne om att detta skulle vara ett felaktigt förfarande.
Rätt känns det dock definitivt inte när man hör henne uttala sig i saken. Det är inte empatiska ord om hur trist det är att saker blivit som de blivit. I stället anses anfall vara bästa försvar, en devis som f ö tillskrivits Napoleon, mot vilken Tegnér, åtminstone delvis, riktade dikten Det eviga. Busch attackerar säljarens ombud genom att dra upp ett brott denne begått långt tillbaka i tiden. Varför angreppet sker är oklart. Förmodligen i affekt.
Att ta tillbaka låter sig dock inte göras. Inte ens när man står inför åtal. Busch skrev på ett strafföreläggande, vilket gäller på samma sätt som en lagakraftvunnen dom och hon är nu införd i brottsregistret, skyldig till grovt förtal. Hon hävdar dock sin oskuld, såväl juridisk som moralisk – samt vägrar ens hinta om att hon kanske hade betett sig lite klumpigt eller gått för långt.
Ebba Busch säger, för att hävda sin juridiska oskuld, att åklagaren ”sannolikt” inte har utrymme att lägga ned utredningen till följd av rättspraxis saknas. När Dagens nyheter intervjuar åklagaren i fallet konstaterar denne dock ett klart rättsläge och att ”praxisen är ganska fast”. Kanske är det Lööfs knep, att orden inte betyder något längre, som hon lånat.
Exemplen kan göras så många fler. Kanske 2015 är en bra illustration, när hela Sverige ställde upp under parollen ”Refugees Welcome”. Dels var det många ekonomiska migranter som lämnade en ibland stabil tillvaro i bland annat Västafrika för att söka lyckan i Europa. Dels kunde man, åtminstone i utländsk media, se vilken förödelse som folkvandringarna lämnade efter sig, bland annat vid ungerska gränsen. Men framförallt så innebar de svenska öppna armarna att tiotusentals satte sig i bräckliga båtar – och tusentals drunknade, lockade av osanna paroller.
När man skärskådar det hela så kanske det är strukturer man ändå skall försöka identifiera. Maktstrukturer. Den som har makt att höras behöver inte bekymra sig om vad som är sant eller inte. Det viktiga är den mening/betydelse som skapas hos mottagaren. Kommunikation är inte transport av något fast från en given avsändare, utan ett nyskapande av innebörd. Såväl strukturalister som poststrukturalister får rätt.
Kanske är det också makten och längtan efter att behålla eller få mer av den som är roten till allt det onda. Makten som kväver sanningen, rätten och skönheten. Kvar blir ett fult samtal, där man egentligen inte behöver lyssna på någon, eftersom vad som sägs blivit helt irrelevant. Det viktiga är sammanhanget, den egna skyttegraven där den egna sanningen nyskapas. Gud nåde den som kommer dragandes med Platon och Tegnér. Allt är ”sabbat för oss alla”, så inte undra på att Anna Björklund känner sitt välmotiverade hat.
Adam Davidsson
Magasinet Zenon 