Krönika: Klimatet och fosterjorden

Att höra den tidiga svenska miljörörelsen tala om naturen får en att undra om det verkligen är samma tankar som genomsyrar klimatrörelsen i dag, skriver Adam Davidsson, efter att ha sett K Special om Sara Lidman.

2020-12-12

K Specials vackra författarporträtt av Sara Lidman, vilket tvingades konkurrera med På Spåret i gårdagskvällens TV-tablå, är synnerligen sevärt. Med en underbar, lågintensiv berättarteknik från Gunilla Breskys sida vandrar man med den västerbottniska ordkostnärinnan genom livet, personligt – men utan att komma alltför nära. En ljuv blandning av realism och mystik, titulerad Sara med allt sitt väsen.

Vi får följa med i Lidmans komplicerade och olyckliga förälskelse i Fågel, till fronten för Vietnam-kriget, djupt ned i LKAB:s gruva i Kiruna – och ut i den västerbottniska naturen. 2004 förlorade vi henne, för tre år sedan gick hennes vän och kollega, tillika akademiledamoten, Torgny Lindgren bort, och i april i år gick P O Enquist. Alla dessa tre innerligt och humoristiskt skildrade i västerbottniske komikern Olof Wretlings vinterprat 2019.

Lidman, Lindgren och Enquist har det gemensamt att deras författarskap är djupt förankrat i deras hembygd. Sara från Missenträsk, Torgny från Raggsjö och Per Olov från Hjoggböle, vilka skrev på västerbottniska/bondska. Torgny Lindgren begravdes i Östergötland, där han var bosatt. P O Enquist begravdes på Katarina kyrkogård i Stockholm (”de dödas egen svenska parnass”, enligt Cecilia Hagen). Sara Lidman begravdes dock i familjegraven i västerbottniska Jörn.

Det är inte konstigt att Lidman väljer att vila där. Hon känner en stark förankring till sitt hem, sina förfäder – och till naturen självt. I slutet av K Special skildras hennes miljöengagemang och hur den svenska skogens stora kalhyggen för Lidmans tankar till krigets Vietnam. Hon tycker ödeläggelsen av skogen liknar där pansarvagnarna farit fram. Hon konstaterar: ”Man kan inte fatta att ett land i fred som Sverige, som inte är ockuperat av någon, ska behandla den egna fosterjorden på detta sätt.”

Hennes naturromantik och kärlek till kulturlandskapet krockar med den modernism som annars ofta präglat det ideologiska landskap Lidman vistats i. Lidman är inte fostrad i en politisk mall, utan präglad av sina erfarenheter – vilket är vad som gör henne intressant. Den som vill studera vad motsatsen är, kan med fördel se (eller ännu hellre läsa recensionerna av) Staffan Hilderbrands pekoralfilm Rosen från 1984.

Lidmans användande av ordet ”fosterjorden” är mer än bara en generationsskillnad, gentemot dagens klimatkämpar. Den vittnar om ett annat tankeinnehåll, ett annat förhållningssätt. Hennes hem är, sentida renovering till trots, inte det moderna borgerliga svenska hemmet med tomma ytor och trendiga affischer på väggarna. Det är belamrat med ärvda prylar, släktporträtt på väggarna – och utanför fönstret ligger den: fosterjorden.


I ABF:s tidskrift Fönstret, nummer 4 år 2019 närmare bestämt, återfanns en intressant artikel där Antikrundans Claes Moser kommenterade svenskt naturmåleri. Att detta i princip upphör under 1900-talet har flera förklaringar enligt Moser. Särskilt intressant, satt i förhållande till just Lidman, blir den delförklaring han ger kring den svenska arbetarkulturen:

Inte heller den framväxande arbetarrörelsen hade blicken riktad mot växtriket.
I stället hämtade den sin energi från människors arbetsvillkor, i hamnar och fabriker.

Freud och psykologiseringen, där blicken vänds inåt, mot människans psyke, får också utgöra förklaringsmodell. Tillsammans med konstnärernas urbanisering, där krogen blir nav och inte naturen. Den lidmanska fosterjorden, med förfädernas vedermödor, lämnas därhän, till förmån för den pulserande och moderna staden:

– Vi har ratat det bondska landskapet, vi har aldrig velat påminnas om det gamla Fattig-Sverige,
vi har föredragit bilder av tjusiga interiörer och den moderna staden.
Rena naturmålningar kostar därför generellt sett väldigt lite i Sverige i dag.
Ett ointresse som, märkligt nog enligt Claes Moser, inte ens har påverkats
av det faktum att miljön står högt i kurs hos svenska folket i vår tid.

Visst är det lite underligt, att fantastiska svenska naturmålningar kunde inbringa det dubbla priset på 1980-talet – men i dag är ganska ointressanta för köpare. Kan det vara så att miljöengagemanget har flyttat sig, från jorden och upp i atmosfären, till det betydligt mer abstrakta klimatet? Evert Taubes Änglamark hade kanske inte skrivits i dag?

”Låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm,
låt fiskar simma kring bryggor och stenar!

Sluta att utrota skogarnas alla djur!
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Det är alltså värt att reflektera kring synen på naturen i gårdagens och dagens klimatrörelse. De tankar Sara Lidman ger uttryck för, när hon drar paralleller till krigszonen, handlar närmast om plikt gentemot det egna. Lidman står i snön och blickar ut över landskapet och uttrycker sin fascination över nybyggarna som kom med en kälke längs en älvdal, som med möda och slit började en ny existens genom att bruka en orörd plats. ”Vilket oerhört levnadsmod. […] Där en solig dag är en triumf och en fågel är en gåva från himmelen


Men klimatrörelsen av i dag präglas knappast av en plikt gentemot jorden och förfäderna. Topelius ord ”Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”, som prydde Folkskolans läsebok, är för den en främmande devis. Sinnesstämningen hos många i den samtida miljörörelsen sammanfattades av Alexandria Ocasio Cortez, socialistiskt stjärnskott på den amerikanska politiska himlen, förra året, då hon sade att världens skulle gå under om 12 år, om inget gjordes åt klimatförändringarna.

I dag är inte blicken vänd bakåt, utan framåt. Mot den förestående undergången, även om världen knappast lär gå under om 12 år är detta en känslomässig sanning för många, särskilt unga. Det är närmast religiösa toner i den retoriken, en tankefigur som utretts av lundahistorikern David Larsson Heidenblad i hans bok Vårt eget fel. Moralisk kausalitet som tankefigur från 00-talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar. (Agerings förlag 2012).

Larsson Heidenblads bok kom ut för nästan exakt åtta år sedan. Mycket har hänt i debatt och retorik sedan dess, se bara på den explosionsartade kulten kring Greta Thunberg. Hans tes, att de gamla religiösa föreställningarna om synd och domedag går igen i dagens klimatdebatt, har knappast blivit svagare sedan 2012. Tvärtom har Domedagen flyttats allt närmare.

På tal om konst illustreras dessutom Vårt eget fels bokomslag med Caspar David Friedrichs bedövande vackra Vandraren över dimhavet från 1818. Men färgskalan är utbytt mot en illavarslande röd. Det ser närmast ut som att han blickar ut över Inferno, eller Domedagsberget i J.R.R. Tolkiens Mordor. I stället för trolsk förundran, som i originalmålningen, framträder på bokomslaget en bild som är närmare besläktad med panik.

Är detta kanske förskjutningen i miljötänkandet – från plikt till panik? I stället för att värna det befintliga och protestera mot utbyggnad av motorvägar, slutförvaring av kärnavfall och försurning av sjöar så handlar det i stället om att avvärja den förestående katastrofen. Det handlar inte om pliktkänsla och förfäder, utan om den egna överlevnaden. Möjligen tänker man också på kommande generationer.

Att värna det man ärvt behöver absolut inte stå i motsatsförhållande till att försöka ändra sam- och framtiden. Kanske har miljöfrågan blivit mer av en vänsterfråga, just på grund av miljörörelsens brist på holism. Klimatrörelsen hade onekligen behövt lite mer Lidman i sig, för att vinna fler och kanske också för att få mer gjort. Kanske finns klimatets räddning i suset hos de västerbottniska granarna?

Adam Davidsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s