Vad är svensk kristdemokrati?

Sedan 1964 har svenska Kristdemokraterna trevat sig fram efter en ideologisk identitet. I det pågående bråket om assimilation kontra integration blottas ännu en ideologisk vilsenhet – på diskussionens båda sidor.

2020-11-21

Denna artikels författare var under fem år aktiv i Kristdemokraterna och har bland annat haft uppdraget som ideologiansvarig för Kristdemokratiska ungdomsförbundet.

DEL 1 – SÄRVÄGSHISTORIEN

”Sverige gick med i andra världskriget 1997” fick jag lära mig av en historieprofessor i Lund. Enligt samme man hade Svea rikes inträde i det första världskriget skett bara några år dessförinnan. Första världskriget gick Sverige nämligen med i då vi folkomröstade om, och inträdde i, den europeiska unionen. I och med vårt inträde i den europeiska gemenskapen med versaler tågade vi också in i densamma med gemener.

Som en blixt från klar himmel tog sedan dåvarande statsminister Göran Persson oss med in i andra världskriget. Året var 1997 och initiativet Levande historia, som senare permanentades som Forum för levande historia, kom till. Det neutrala Sverige, som såväl geografiskt som mentalt varit avgränsat från direkt deltagande 1900-talets två stora konflikter, var plötsligt en fullvärdig del av Europa.

Resonemanget är förstås tillspetsat, men inte utan sanning – tvärtom. Sverige missade under 1900-talet flera av de stora erfarenheter som skapade Europatankens nya kontinent. Såväl historiskt som idéhistoriskt fick vi inte samma premisser som de flesta andra länder i Europa. Än i dag spökar detta fenomen, när svenskar skall enas med fransmän och tyskar om framtiden för en europeisk union som man, till stor del beroende av de ovan nämnda skälen, har en ej samstämmig syn kring.

”På kontinenten var det ett kyrkligt engagemang som gav politiska efterverkningar –
i Norden ett frikyrkligt.”

Men också för de svenska kristdemokraterna spökar detta fenomen. Under 1800-talets andra hälft (med startskott i Schweiz 1848) växte flera katolska politiska partier till på kontinenten. Med påven Leo XIII:s encyklia Rerum novarum, 1891, läggs grunden för en katolsk sociallära som skall komma att omsättas i kristdemokratisk politik. I Sverige är dock utvecklingen en annan.

Uppe i det avlägsna Norden startades inga kristliga proteströrelser mot nationalliberala konstitutioner eller järnkanslerers Kulturkampf. Här kämpade i stället flera av de grupper som skulle mynna ut i den svenska kristdemokratin mot konventikelplakat och rigid statskyrka. I Norden vände man sig inte mot den nya utvecklingen – utan till den. På kontinenten var det ett kyrkligt engagemang som gav politiska efterverkningar – i Norden ett frikyrkligt.

Första världskrigets, samt dess efterdyningars och parallella händelsers, erfarenheter skapade inte heller de omständigheter som gjorde att endast en handfull av Europas stater lyckades förbli demokratier under 1930-talet. Den svenska kyrkligheten kom att i ganska stor utsträckning rösta på Högern och den svenska frikyrkligheten blev till stor del liberaler.

En intressant parallell kan dras till Kristdemokraternas västliga systerparti, och under många år dess kanske tydligaste förebild, Kristelig Folkeparti. Detta föddes ur liberala Venstre kring en nomineringsstrid där den kristliga falangen i partiet önskade nominera en lågkyrklig bibelskolerektor på en valsedel, men inte lyckades. Således stiftade man hösten 1933 ett nytt, kristligt parti. Ännu en särväg från den kontinentala kristdemokratin.

”Ännu en särväg från
den kontinentala kristdemokratin.”

Den svenska frikyrkligheten var även den liberalt politiskt engagerad, och kom under 1920-talet att spränga dåvarande Liberala samlingspartiet i en kristlig (så kallat ”frisinnad”) del och en mer liberal dito. Dessa återförenades ett knappt år efter norska KrF:s stiftande och bildade, tillsammans med några andra liberala småpartier, det parti som i dag vill kalla sig Liberalerna.

I det söndertrasade Europa som skönjdes när andra världskrigets krutdimmor lättade behövdes i många länder en ny, anti-socialistisk väg framåt. Krigsslutsåret stiftas kristdemokratiska partier i Nederländerna, Tyskland och Österrike. I Italien skedde detta redan 1943 och i Frankrike 1944. Samtliga gör mycket goda valresultat efter krigsslutet, och de flesta partiledarna blir också regeringschefer.

Den svenska kristdemokratin saknar som sagt hela denna erfarenhet, eftersom Sverige som land saknar den. I Norden stiftas nya kristdemokratiska partier 1958 (Finland), 1964 (Sverige) och 1970 (Danmark). Och inte bara utan den kontinentala erfarenheten, utan även utan den kontinentala ideologiska grunden.

---

DEL 2 – PÅKLISTRANDET

Vilken ideologi de svenska Kristdemokraterna stiftas med och har under sin tidiga utveckling är alltså något luddigt. Likt Schweiz evangeliska folkparti, stiftat 1919 (även detta något av ett särparti i den kristdemokratiska familjen), grundas man på en allmänt protestantisk kristlig grund. Nu sker den reaktion som skedde i Schweiz 1848 och i Tyskland 1870: man vänder sig mot statens liberalisering och marginaliserandet av kyrkan.

Den kristliga politiska reaktionen mot moderniteten sker i Sverige alltså ungefär ett sekel senare än på kontinenten. (Att vi gick med i första världskriget cirka 80 år efter kriget framstår då, med detta i bakhuvudet, än mer plausibelt.) Man vänder sig mot kristendomens minskade betydelse i skolan, mot kulturradikalismens framfart och det man ser som samhällets tilltagande omoral.

Partiet parkerar sig stadigt mellan 1,5 och 2,0 procentenheter, till stora delar av (den övriga) borgerlighetens förtret. Likt nystartade partier som vill vinna så många väljare som möjligt ger man sig själv ingen tydlig profil. Man är ”varken höger eller vänster”. Man vill absolut inte heller etikettera sig som ett ”borgerligt” parti, trots att man av många betraktas som det.

”till stora delar av
(den övriga) borgerlighetens förtret.”

Efter ett kvartssekels ökenvandring(?) utanför riksdagen börjar man dock etikettera sig. Ordet ”borgerlig” är fortfarande tabu, men man är definitivt icke-socialistiska och avskyr Olof Palmes ”fondsocialism”, det dundrar Alf Svensson på om, med eftertryck, i det tidiga 1980-talets Almedal. Alf knyter också under 1980-talet Ingvar Svensson allt tätare till sig.

Ingvar Svensson blir den som, mer än andra, formar en svensk kristdemokratisk ideologi. Han läser och fördjupar sig, översätter utländsk litteratur och sätter ord på principer som skall överbrygga det (nu inte längre fullt så) konfessionella partiet, som varit något av Pingströrelsens politiska gren, med den europeiska kristdemokratin. Främsta förebilderna finns i Tyskland.

Med i kretsen på den här tiden finns också en annan som skall få tyngd som ideologisk riktkarl i partiet: Stefan Attefall. Svensson är, utöver arbetet som politisk sekreterare i riksdagen åt Alf Svensson efter valet 1985, chefredaktör på tidningen som kom att få namnet Kristdemokraten. Attefall är samtidigt journalist på tidningen, och blir själv senare chefredaktör i två omgångar.

Stefan Attefall är också tätt förknippad med Civitas – stiftelsen kristdemokratiska idéinstitutet, i vars ledning han befunnit sig i närmare 25 år nu. För Civitas skriver Attefall också senare, under 1990-talet, idéskrifter. I dag befinner sig dock Civitas i ett ganska vilande läge, kanske på grund av svårigheter med generationsväxling?

”kanske är det dömt att misslyckas
ända från början.”

Ingvar Svensson gör ett gediget arbete, men kanske är det dömt att misslyckas ända från början. Att på ett frikyrkligt svenskt parti klistra på katolsk sociallära och kontinentala erfarenheter är onekligen ett projekt som låter som att försöka förena olja och vatten. Livets ord-grundaren Ulf Ekmans vandring över Tibern till trots.

Att få påvliga encyklior, Karol Wojtyłas (senare känd som påve Johannes Paulus II) nydefinerande av Thomas av Aquinos personalism och det bayerska ölsejdelviftande CSU:s tänkande att gifta sig med arvet från en pingströrelse som präglats av ett kolossalt stramt tänkande, med hattvång, uteslutning till följd av för världslig frisyr och absolut nykterhet, låter sig, åtminstone i teorin, inte göras. Särskilt som man, i den svenska frikyrkligheten, haft mycket av sina influenser från anglo-saxiskt håll.

Den svenska pingströrelsen hade, likt den tidiga svenska kristdemokratin, inte heller den någon tydlig dogmatik. Man byggde inte ens ett samfund utan förlitade sig på att en organisk enhet skulle upprätthållas. Mycket av detta grundade sig på att man hade en stark ledare, även om man inte hade någon officiell ledare. Avsaknaden av dogmatik kompenserades med att följa ledaren.

Detta institutionella arv kom att föras vidare in i Kristdemokraterna, där den kom att kallas ”pastorsprincipen”. När Alf pekade ut riktningen, att man skulle upphöra att vara ett konfessionellt kristligt parti och i stället vara ett kristdemokratiskt parti av kontinentaleuropeisk typ, så följde rörelsen med. Denna princip gjorde även att Svensson efterträdare Hägglund plötsligt kunde släppa politiska omsvängningsbomber – och rörelsen, förlåt: partiet, följde med.

---

DEL 3 – IDEOLOGIN

Kristdemokraterna är ett värdeorienterat parti. Ett ord flitigt använt av Ingvar Svensson och som återfinns på många håll inom Kristdemokraternas dokument, men ganska sällan på annat håll. Det handlar om att man har fokus på värden, men begreppet är inte helt klart. Uppenbarligen skiljer det sig från värdekonservatism.

Begreppet värdekonservatism dyker upp i den läsvärda antologin Kämpande konservatism från 1971. I denna återfinns många tankar som kunde ha berikat 1970-talets kristdemokrater, men som tyvärr inte gjorde det. Stig Strömholm talar om behovet av att skilja på konservatism och konservatism. Enligt honom finns det en strukturkonservatism, som vill hålla fast vid institutioner och sakernas tillstånd, samt en värdekonservatism. Den sistnämnda slår fast om nedärvda värden, snarare än strukturer.

Ett värdeorienterat parti – hur skiljer sig ett sådant från ett värdekonservativt parti? En möjlig förklaring är att värdekonservatismen är en ideologi, en ideologi som slår vakt om nedärvda värden och vill försvara dessa mot de hot de står inför. Likt i Schweiz 1848, likt i Tyskland 1870 och, till stor del, likt i Sverige 1964.

”Det handlar om ett förhållningssätt.”

Värdeorientering skulle däremot kunna tolkas, inte som en ideologi, utan som en praktik. Det handlar om ett förhållningssätt. Man skall inte, åtminstone inte endast, slå vakt om principer och idéer, utan man skall utifrån vissa värden möta samtiden. Ett värdekonservativt parti protesterar när kärnfamiljen hotas, ett värdeorienterat parti vill ha barnkonsekvensanalyser.

I sitt principprogram förklarar man värdorienteringen som ”en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.” Nog låter det som en praktik, snarare än som en politisk filosofi. Frågan är värd att pejla djupare i, men förenklat kan man som sagt säga att det handlar om en skillnad mellan en ideologi och en praktik/ett förhållningssätt. 

Kanske kan det förresten också förstås utifrån begreppet utopi. Ett värdekonservativt tänkande bär drag av att vara utopiskt. Man vill skapa det goda samhället, där rätt värden frodas. Det värdeorienterade tänkandet vill däremot inte ha någon utopi. Åtminstone vill inte svenska Kristdemokraterna det.

Oaktat hur man tolkar ordet värdeorienterad så finns det flera tecken på att det varit just praktik som varit vägledande för partiet. Man har rört sig i frågor, omtolkat, omdefinierat och ibland helt bytt fot. Inte sällan på partiledarens initiativ. På Alf Svenssons 1980- tal och 1990-tal, då partiet (i såväl strömholmsk som allmän betydelse) blev allt mindre värdekonservativt verkade mycket kunna rymmas inom värdeorienteringen.

”Pingströrelsens odogmatiska kultur
med pastorsprincip bestod.”

Flera gånger engagerades kändisar, ofta med oklar ideologisk grund, att vara affischnamn för partiet. Eva Rydberg värvades som dragplåster 1982. Gert Fylking vanns över av Alf efter valet 1998, då för övrigt premiärlejonet Alice Timander valturnerade med honom. Kändisadvokaten Peter Althin värvades till riksdagsledamot 2002.

Man var ett kristdemokratiskt parti, men att slå fast vad kristdemokrati var visade man sig aldrig riktigt helt säker på. Trots Ingvar Svenssons gedigna material att utgå ifrån. Pingströrelsens odogmatiska kultur med pastorsprincip bestod. Men så började ungdomsförbundet att tona ned den kristliga idealismen och intressera sig alltmer för ideologi.

När man ser på ideologiseringen av ungdomsförbundet blir det tydligt att man applicerat ett katolskt idéarv på partiet. Två gånger, en gång under Alf Svenssons ledarskap och en gång under Göran Hägglunds, har det skett konverteringsvågor där flertalet Kdu:are har gått över från sin protestantiska tro till den romersk-katolska kyrkan.

I och med Charlie Weimers ordförandeskap, efter vilket denne för övrigt konverterade till Rom som en del i den andra ovan nämnda vågen, så har ungdomsförbundet fått en allt tydligare ideologisk prägel. Man talar om kristdemokratisk ideologi, av den svenska/svensonsska modellen, men denna är uppblandad med konservatism. Weimers själv har i dag lämnat KD och tillhör numera ett parti som betecknar sig självt som socialkonservativt.

”ungdomsförbundet fått en
allt tydligare ideologisk prägel”.

Ingvar Svensson har flera gånger vänt sig emot konservatismen, bland annat i en intervju med tidningen Fokus, i samband med valet av ny partiledare efter Göran Hägglund. ”Konservatismen är statisk, kristdemokratin är en dynamisk värdeorienterad ideologi.”, sade han då. Likaså har Stefan Attefall uttryckt stark skepsis inför konservatism. Och flera andra ur den generation som gjorde kristdemokrater av kristna demokrater säger samma sak.

Uppdelningen värdekonservatism/värdeorientirng går på ett intressant sätt igen. Partiet har kommit att, trots Ebba Buschs delvisa omstöpning (gjord efter pastorsprincipen, då hon byggt en tillräckligt stark position som ledare), filosofiskt och kulturellt hålla fast vid den värdeorienterade praktiken. Ungdomsförbundet däremot har blivit alltmer dogmatiskt och strömholmskt(N.B.) värdekonservativt. Ligger det ändå inte en spännande ironi i detta?

Partiledaren lyckas förena både ungdomsförbund (vilket hon först i år passerat den övre åldersgränsen för) och parti, såväl i sitt ledarskap som i sin egen person. Ett värdekonservativt tänkesätt hade haft svårt att förenas med deltagande i det kulturradikala Pride-tåget – men ett värdeorienterat dito, ”som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum”,  låter sig göra det. Ett värdeorienterat tänkesätt hade haft svårt att förenas med KD:s nuvarande migrations- och integrationspolitik – men ett värdekonservativt dito låter sig göra det.

---

DEL 4 – PROBLEMATIKEN

Ett problem som dock uppstår med ungdomsförbundets värdekonservatism är frågan om vilka värden man skall slå vakt om. Här finns en svaghet med att inte ha en stark och tydlig grund att stå på. Utan dessa riskerar det att ändå bli praktik av det hela.  Onekligen finns det vissa oklarheter kring vad som gäller – och förmodligen är dessa oklarheter den (Alf) svenssonska värdeorienteringens ”fel”.

I sin strävan bort från att vara alltför konfessionella har Kristdemokraterna lyckats missa att smasha bollen när frågor om kristna värderingar och det kristna arvet i Sverige blivit alltmer på tapeten. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev, mycket intressant, för två år sedan om hur Kristdemokraterna missat en viktig boll för sitt existensberättigande:

---

”Alldeles för ofta är det en Jan Björklund som ivrigt försvarar det populära, skolavslutningar i vackra svenska landsortskyrkor, men lägger pannan i veck inför det impopulära, slöjan. Det borde vara en kristdemokrat. Ur partiets samlade historiska erfarenheter och idépolitiska arv borde man kunna formulera en intressant, sammanhängande och angelägen argumentation till försvar för en pragmatisk pluralism som tar strid med Sverigedemokraternas etnonationalism, med identitetsvänsterns essentialism och med den dogmatiska franskinspirerade sekularism som nu får allt fler anhängare.”

Kanske är det alltså partiets eget fel att dess ungdomsförbund inte helt säkert vet vilka värden man egentligen skall förfäkta. Kanske har man formulerat alltför vaga principer om människovärde, ofullkomlighet och förvaltarskap. Kanske har man inte omsatt dem tillräckligt tydligt när man hoppat från tuva till tuva sakpolitiskt. Avskaffad fastighetsskatt, sänkt besinskatt, avskaffade landsting. Profilfrågorna i valen 2006, 2010 och 2014. Men vad var egentligen deras gemensamma nämnare?

”Det blir en dissonans
mellan teorin och praktiken”

Det allra värsta, och kanske mest sanna, är scenariot där man både formulerat vaga principer och inte omsatt dem tydligt och konkret i praktisk politik. Det blir en dissonans mellan teorin och praktiken som gör att principerna kan fyllas med vitt skiftande innehåll. En sådan brist går att skönja i såväl parti som ungdomsförbund.

För att Kristdemokraterna skall kunna upprätthålla sin praktik och Kristdemokratiska ungdomsförbundet sin politiska filosofi fordras alltså en grund, en grund som som är tydligt definierad och som man kan stå på gemensamt. Att finna en sådan borde vara enkelt – men just nu verkar man mest trampa varandra på tårna. Om man nu ens försöker stå tillsammans.

---

DEL 5 – KONFLIKTEN

För en dryg vecka sedan gjorde Örbrink en Skyttedal. I valrörelsen 2014 skrev Kdu:s dåvarande ordförande Sara Skyttedal en artikel som delade Kristdemokraterna, såväl som Sverige. Hennes budskap var att antal asylsökande och mottagningskapacitet behövde balans, samt att det behövdes diskuteras var gränsen gick för hur många Sverige egentligen kunde ta emot. Vilket väckte ramaskri.

Ilskan var nästan hejdlös, inte minst inom det egna partiet. En kristdemokratisk riksdagsledamot gick till och med ned till valstugan på Sergels torg och plockade bort allt Kdu-material. Fördömandena inom de egna leden haglade. Högt uppsatta kristdemokrater mådde illa, fick huvudvärk med mera. Och det som kommit att bli en av de vanligaste klyschorna när kristdemokrater skall kritisera kollegor: ”Detta är inte kristdemokrati”.

Samtidigt haglade också stödyttringarna från gräsrötter i partiet såväl som från helt vanliga människor. Det strömmade in hundratals tacksamma mejl till Kristdemokraterna, till Kdu, till Sara och till hennes pressansvarige (vilket i denna valrörelse råkade vara jag). Samma dag som artikeln publicerades besökte Skyttedal Strömsnäsfestivalen i sydsmåländska Strömsnäsbruk. Människor trängde sig fram för att få hälsa, skaka hand, säga tack för att någon sade ”som det var”.

”Människor trängde sig fram för att få hälsa, skaka hand, säga tack för att någon
sade ‘som det var'”.

När hon skulle medverka i TV samma kväll presenterades hon inte som Kdu-ordförande, utan kort och gott ”Sara Skyttedal”. Sådant stort avtryck hade det gjort att bryta den tystnad som sakta skulle luckras upp under det efterföljande året, tills kapacitetstak inte bara kunde diskuteras – utan renatv ansågs uppnått.

Samma nationella sprängkraft nådde inte Skyttedals efterträdare på posten Nike Örbrink för en dryg vecka sedan med sin artikel, men inom Kristdemokraterna verkar den ha upprört nästan lika mycket. Åtminstone inom vissa led. Problemet var, återigen, att en Kdu-ordförande sade vad många tänkte. Denna gång handlade det om integration, eller assimilering, eller kanske dem båda i förening.

Örbrink, en enastående politisk naturbegåvning vad gäller att tala och debattera, skrev att integrationspolitikens mål måste vara kulturell assimilation. Okontroversiellt ur ett värdekonservativt perspektiv, där det skall slås vakt om ett socialt hållbart Sverige, med bevarad svensk kultur, att överlämna till kommande generation. Däremot kontroversiellt ur ett värdeorienterat perspektiv, om man ser tvånget att anpassa sig, på bekostnad av sin egen kultur, som stridande mot människovärdet.

Vad Nike Örbrink äger i verbal briljans saknades dock i skrift i denna artikel. Att både eftersträva kulturell assimilation och värna allas rätt att behålla kulturella särdrag låter onekligen som ett parallellt ätande och havande av kaka. Det är dock inte det ogenomtänkt paradoxala som upprört, utan a-ordet: assimilation.

”som om de plötsligt glömt
den faktiska innebörden av
såväl integration som assimilation.”

I kommentarsfälten på Facebook låter somliga kristdemokrater som om de plötsligt glömt den faktiska innebörden av såväl integration som assimilation. Vad gäller a-ordet jämför man med den svenska assimilationspolitiken gentemot samerna, vilken dessa kommentatorer inte rimligen kan tro att Örbrink och Kdu vill återuppta. Kontexten är migration och nyanlända. Alltså rimmar även paralleller till kristna minoriteter i Mellanöstern ganska illa

Det är svårt att avgöra hur mycket av denna förfäran som är ärlig respektive spelad, men i rådande svenskt politiskt klimat (även om detta blivit betydligt mildare sedan Skyttedal 2014) så är reaktionerna inte särskilt oväntade. Mer uppseendeväckande är dock den ytterligt gående form av integrationspolitik som somliga verkar ha anammat. I värdeorienteringen till människovärdet lyckas man nämligen inta en utrerat liberal ståndpunkt.

På flera av de kristdemokrater som reagerat starkt negativt på Örbrinks artikel låter det nämligen som att en integrationspolitik endast skall syfta till att få de som kommer hit att följa svensk lag. Få partier, om ens något, står för en sådan ultraminimalistisk syn på integration. Att dra såväl integrationsbegreppet som assimilationsbegreppet till sin spets är knappast tjänlig för debatten.

I den aktuella frågan kanske nyckeln finns i Örbrinks slarviga motsägelsefullhet. Om man skärskådar vad både höger och vänster säger, nog handlar det om en mix av både A och I? De flesta vill att folk ska kunna få jobb och bostad samt följa svensk lag (integration) men också att man respekterar svenska tradioner och värderingar, lär sig språket och blir en välfungerande samhällsmedborgare, en ”vem som helst”, en ”Svensson” (assimilation).

”individualism, jämställdhet och sekularism.
En sällan hörd trio i kristdemokratiska led.”

Det riktigt anmärkningsvärda i Örbrinks artikel är dock det som alltför få, men ändå somliga, uppmärksammat, nämligen de värden hennes (strömholmska) värdekonservatism vill bevara. Dessa är, enligt Kdu-ordföranden: individualism, jämställdhet och sekularism. En sällan hörd trio i kristdemokratiska led.

Individualismen har KD aldrig stått för, tvärtom har man gått emot den. Göran Hägglund talade på partiets kommun- och landstingsdagar 2014 om hotet från ”liberal och socialistisk radikalism och individualism”.  Individualismen rimmar nämligen inte väl med den wojtylanska nythomistiska personalism man försökt klistra på partiet. Inte heller med den allmänna synen på samhälle och familj som finns inom kristdemokratin.

Den, inom politiken, allmänna synen på jämställdhet handlar ofta om att på politisk väg utjämna olika skillnader mellan könen. En mer klassisk kristdemokratisk syn torde vara att könen är varandras jämlikar, men inte varandra helt lika. Men i dessa frågor har såväl parti som ungdomsförbund rört på sig de senaste åren, och därför är väl denna punkt den som är minst uppseendeväckande av de tre.

Den punkt som torde vara den mest radikala och uppseendeväckande, givet diskussionen ovan i del 4 samt den i Johansson Heinös där citerade artikel,  är däremot den tredje: sekularismen. Kanske ser vi i denna artikel slutprodukten av tre och ett halvt årtiondes tal om att man inte är ett kristet parti och där man blivit mer och mer rädda för att lyfta fram det kristna arvet.

”Kanske ser vi i denna artikel slutprodukten
av tre och ett halvt årtiondes tal
om att man inte är ett kristet parti”

Att en Kdu-ordförande uttrycker sekularism som ett omistligt svenskt värde, och att kristdemokrater inte starkare och i större utsträckning reagerar på det, utan i stället snöar in sig på en till sin yttersta spets dragen etikettsdiskussion, är ett rejält ideologiskt underbetyg till såväl parti som ungdomsförbund. Uppenbarligen har man ett allvarligt ideologiskt problem att lösa.

---

DEL 6 – FRAMTIDEN

När Kristdemokraterna 2015 reviderade sitt ovan omnämnda principprogram var den allmänna entusiasmen inte så värst hög, och intresset för projektet ganska lågt, även inom partiet. Resultatet blev ett dokument fyllt av text, sida upp och sida ned, med en bild som inledning på vart och ett av de sex kapitlen. Först på den av text nästan helt fyllda sidan 148 hittar man sista ordet, vilket för övrigt fick bli ”hållbarhet”.

Något som däremot fått stor uppmärksamhet har varit det idéprogramarbete som Moderata samlingspartiet ägnat sig åt och nyligen presenterat resultatet av. Nämligen: ett nätt häfte med stora rubriker och anfanger, mycket styckindelning och käck grafik, där sista ordet (”löftet) står på den relativt luftiga sidan 65

Formatet skiljer sig visserligen, så att sidnumren inte säger allt. Men onekligen lyckas dock Moderaterna med betydligt färre ord fånga betydligt mer än vad Kd lyckas med i principprogrammet. För det moderata programmet är skarpt, innehållsrikt och matnyttigt.

”Sverige är format av
ett kristet socialt och kulturellt arv”.

– Moderaternas förslag till idéprogram

Intressant nog väljer Moderaterna att, till skillnad från den långvariga trenden i KD, lyfta fram kristendomens betydelse, något som också den kristna tidningen Dagen uppmärksammat. M lyfter fram sin förankring i judisk-kristna värden och skriver att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv”, vilket inte fanns med i den tidigare versionen av programmet.

Det är precis denna väg som Kd och Kdu, hand i hand, borde vandra in i framtiden. Ett utforskande av de ideologiska rötterna – och definitivt ett konkret definierande av dem. Att ta stafettpinnen i att värna det kristna idéarvet, det kristna kulturarvet, kyrkornas betydelse i samtiden och så vidare. Där kan värdeorienterare och värdekonserverare finna varandra.

Kanske ligger problemet i det där katolska påklistrandet?  Att man försökt överföra ett romersk-katolskt kontinentaleuropeiskt tankesätt på en befintlig rörelse – men också på en från den kontinentala strömningen avvikande nordisk kultur?

I Nederländerna kom kristdemokratin att vidareutvecklas utifrån den reformerta idétradition som där fanns. Det blev en reformert kristdemokratisk politisk filosofi, med egna tankar och begrepp, såsom exempelvis sfärsuveränitet. I Sverige fanns ingen pingstdogmatik att bygga på, om det gjort det hade vi kanske haft en tydligt utpräglad svensk kristdemokrati med egen filosofi och begreppsapparat?

”Kanske är framtidsvägen frammejslandet av evangelisk-lutherskt baserad kristdemokrati.”

Kanske är vägen framåt att finna en nordisk/svensk politisk filosofi baserad på det kristna arv som haft allra störst påverkan på vår kultur? Kanske är framtidsvägen frammejslandet av evangelisk-lutherskt baserad kristdemokrati. Idématerialet finns där. I katekesen, där husfaderideal, hustavla med mera kunde utgöra en spännande grundplåt. I konkordieboken med sitt rika och spetsiga material. I Luthers egna skrifter, bekännelsefädernas skrifter och ortodoxins skrifter.

Där kanske man kan finna andra värden än individualism och sekularism att sluta upp kring. För värden behöver man, värden att konservera och orientera sig efter. I valmanifestet 2014 skrev man att ”mot oss står en vänster som ägnat årtionden till att kasta de fasta värdeskalorna över bord.” Detta gällde skola och betyg, men kanske är det dags att Kristdemokraterna faktiskt blir ett de fasta värdenas parti som tydligt vet var man står, utan sakpolitiskt tuvhoppande, som motvikt mot en progressiv vänster. För än så länge är det inte för sent. Väl?

Adam Davidsson