I en kommunal filmsal, i källaren på ett äldreboende, får lyssnarna åka fram och tillbaka mellan Dalarna och Skåne, när en skånsk trubadur ger en Dan Andersson-kväll. Jordnära, men ändå magiskt.
2019-10-24
”Det känns som att alla tittar på maj!” säger Håkan och blickar ut från scenen.
”Det gör vi åsså!” ropar någon i publiken tillbaka.
Redan med dessa kvällens första ord sätts tonen för en jordnära afton med musik, lyrik och bild i Vidåsens filmsal, då Skånske trubaduren Håkan Hultberg bjuder in till Dan Andersson-kväll.
För den som inte är från Åstorp kan det vara ett gissel att hitta dit. Karttjänster tar en till huvudingången till ett äldreboende. På huvudingångens dörr sitter en (uppochnedvänd) handskriven skylt som berättar att ingången till konserten är runt hörnet. Ledda av några behjälpliga kvinnor jobbandes på boendet, ute för att ta en nypa luft, hittar vi till slut ändå ned till källarlokalen.
Minglet innan insläppet är familjärt. Många känner såväl artisten som varandra. Och när vi släpps in är det inte ens någon som kontrollerar biljetterna. Inte heller släcks lokalen ned. Håkan sätter igång ett samtal med publiken där han berättar om hur han häromåret hamnade i Ludvika 10 månader och hur han där tänkte att ”det enda jag kan är att spela gitarr” och satsade därför på att förmedla Björn Afzelius sångskatt till masar och kullor.
Efter att ha gett en hyfsat välbesökt Afzelius-konsert upptäckte han dock att det två veckor senare faktiskt gavs ännu en Afzelius-konsert till i Ludvika. Och veckan därefter ytterligare än. Att spela Afzelius i Dalarna var det alltså inget exotiskt alls med. Så han grävde i stället ned sig i den där lokale skalden Dan Andersson.
”Det enda jag kan är att spela gitarr.”
Håkan fortsätter prata och berätta om hur han bodde bara 200 meter från Dan Andersson-museet, och just när man undrar om han inte skall börja spela någon gång så utbrister han ”Äh, jag bara pratar och pratar” och presenterar i stället sin första låt. Då kommer han också ihåg att han glömt släcka ned belysningen.
När lokalen är nedsläckt, de egenhändigt tagna bilderna från Dalarna växlar på bioduken och Håkan börjar sjunga så är såväl stämningen som hans röst som förbytt. Det trevande och pratiga uttrycket likaså. Med klar och djup röst, som från en gammal inspelning från stenkakans tid, sjunger han Omkring tiggarn från Luossa.
Det blundas i bänkarna, och hjälpta av de vackra naturbilderna bakom trubaduren så förflyttas vi alla upp dit, där det är något bortom bergen. Den fräscht renoverade filmsalens nya ljudsystem klingar fantastiskt, och utöver mannen på scenen, med sina tre gitarrer, hörs slagverk, bas, stråkar och syntar. Allting hopsytt och arrangerat av trubaduren själv.
Flera tolkningar är verkligen hans egna och unika. Ibland, som i Laolands uggla, hörs spår av hans Afzelius-period. Han finner också mer och mer sig själv och mellansnacket, såväl som arrangemangen, kopplar snyggt samman med sångerna. Inte minst när countryversionen av Jungman Jansson förstärker den (reviderade) textraden om en farm i Alabama och historien om hur Dan, ensam, skickades till Amerika vid 14 års ålder.
”Skivan kan också användas som isskrapa.”
Första halvan avslutas med en magisk och avskalad version av Sofia Karlssons tonsättning av Spelmannen. För den som stängt ögonen en stund och förvillat sig i den trolska finnmarksmagin som framträder ur tonerna och texten så rycks man tillbaka till den skånska järnvägsknuten igen då Håkan, efter denna sångs slut, pålyser att ”Nu tar vi kaffe å kaga”.
I pausen har man också möjlighet att köpa hans skiva som, enligt vad han tidigare skämtsamt pålyst från scenen, också kan användas som isskrapa. Den okonstlade framtoningen, där allt är personligt och inget tillrättalagt, gör att kvällen inte blir någon finkulturell, välregisserad upplevelse. Och tur är väl det. Det hade nog varit att göra våld på proletärförfattaren från Grangärde.
Dan Andersson har ju av flera litteraturvetare gjorts till en helt annan person än den hans vänner, exempelvis Harry Blomberg, beskrev honom som. Den tungsinthet och den melankoli som tillskrivs honom skymtar inte alls när Håkan spelar Anderssons egna tonsättningar av såväl egenskrivna som andras dikter. I stället skymtar en avslappnad glädje fram. Trubaduren själv sjunker heller aldrig ned i någon dysterhet, utan håller allas humör uppe med sin underfundiga humor.
Och just detta är hela konceptets styrka. De egenhändigt tagna bilderna, de personliga berättelserna från möten med människor i Ludvika-trakten, det avskalade och det jordnära i framtoningen. Ibland blir det nästan dråpligt, som när Håkan skall komma ihåg var i trakten musikern Esbjörn Hazelius kommer ifrån, ”Ni vet där man svänger till vänster vid Tranarps-bron?”, och publiken börjar ropa lokala bynamn för att hjälpa honom på traven.
”Ni vet där man svänger till vänster vid Tranarps-bron?”
Det känns som att Andersson själv hade kunnat trivas den här kvällen, han som längtade bort från stad och fabrik till naturen och det fattiga folket – till enkelheten – och som vävde in det lokala i sin diktning. Håkan står hela kvällen med ett ben i vardera världen. Det är finnmarksmagi och skånsk småstad, sammanvävt i avslutningsorden till Minnet, kvällens sista sång: ”en saga från i går”.
Magasinet Zenon 