Ett galleri som för närvarande har en jurybedömd utställning med konstnärer från hela Sverige. Dit konstköpare från hela Sverige, samt Danmark och Tyskland, kommer, dessutom med en levande kursverksamhet. Inte i Vasastan eller på Södermalm – utan längs med E4:an, strax utanför Åstorp.
2019-10-15
Gallerier som ställer ut större namn är generellt också belägna i större städer. Skulle de finnas i Skåne finns de förmodligen i Malmö eller Lund, eller kanske i Helsingborg. Annars ligger de på Österlen. Man räknar i vart fall inte med att hitta dem på en åkers avstånd från E4:an i nordvästra Skånes inland.
Den som dock svänger av denna Europaväg vid Åstorp, och därifrån kör en dryg kilometer på vägen mot Tranarp, finner sig dock på vänster sida ha just ett sådant. Här, på en gammal gård, ligger nämligen galleri Hultman.
Gården är inte någon klassisk skånegård. Den fristående mangårdsbyggnaden är klädd i mexitegel, och ladan ser verkligen inget särskilt ut. En blåsig höstdag i oktober ser ingenting med platsen särskilt märkvärdigt ut, men den känslan förbyts snabbt så fort man kommer in genom dörren.
Ett vindspel klirrar till och ljudet av glada röster hörs från rummet intill. Där sitter ett tiotal kursdeltagare på en av de två keramikkurser som här ges. De flesta är damer med vitt hår och leriga händer. Framför dem alla står olika, egna alster i lera. Kvaliteten varierar kanske något, men glädjen verkar vara densamma hos dem alla.
Strax därpå tittar galleristen och keramikern, tillika kursledaren, Catarina Hultman ut. Jag har dykt upp utan förvarning och förhör mig om möjligheten att göra en intervju. Hon frågar damerna i rummet intill om de klarar sig ensamma en stund och därefter går vi till den lilla kafédelen på andra sidan verkstaden.
Catarinas inre värme matchar den som strömmar från den lilla kaminen i hörnet, och hon är verkligen inte talträngd. Öppenhjärtligt berättar hon såväl sin egen som galleriets historia. Uppvuxen i grannorten Klippan, knappt en och en halv mil bort, var det teckningsläraren på högstadiet som inspirerade henne en gång i tiden, och fick henne att förälska sig i lera.
Att leva och försörja sig som konstnär var dock inget för Catarina – åtminstone inte enligt hennes föräldrar. I stället blev hon själv lärare och utbildade sig så småningom också inom demensvård. Men när barnen blivit tillräckligt stora, så bestämde hon sig för att göra sin hobby till sitt yrke.
Hon slutade inom demensvården, gick tre år keramisk utbildning i Helsingborg, där hon läste allt ifrån konsthistoria till formlära. Och sedan, när den utbildningen var färdig, så gällde det att satsa allt.
”Jag hade turen och förmånen att få arbeta på skolor, genom Kulturrådets Skapande skola-verksamhet. Så jag stod med ett ben där, för försörjning, samtidigt som jag försökte etablera mig med min konst.”
På den här tiden bodde hon och maken i Rydebäck, där hon satt i styrelsen för byalaget. Där fick hon uppdraget att göra något för kulturen i Rydebäck, vilket resulterade i att hon öppnade ett galleri där. Efter några års ideellt arbete med detta, så skaffade hon och maken gården där Galleri Hultman finns i dag.
”Med en enda gång visade vi publiken att vi menade allvar. Jag hade genom åren lyckats bygga upp ett stort kontaktnät, och vi bjöd in tunga namn som gästutsällare direkt. Först ut var Hans Lindström [som bland annat varit satirtecknare i Dagens Nyheter].”
Efter Lindström följde, bland andra, skräcktecknaren Hans Arnold, tidigare direktören och rektorn för Konsthögskolan i Stockholm Sven Ljungberg, samt konstnären och scenografen Åke Arenhill. Verksamheten har sedan dess successivt vuxit och tagit alltmer av gårdens ekonomibyggnader i anspråk.
Kafédelen vi sitter och pratar i är ett sådant tillskott. Catarina bakar själv och tjänar inte några som helst pengar på kaféverksamheten. Fast på ett sätt kanske hon ändå gör det.
”Det är på ett sätt att fånga en kund. Är man riktigt glad för något vill man fundera på saken. Tänk om det kostar 10 000 eller kanske 50 000, då kan man sätta sig och diskutera i caféet. Då blir det ofta en affär, men det blir det sällan om kunden sätter sig i bilen och kör i väg.”
Men det är inte främst konstköpare beredda att lägga tiotusentals kronor som hon riktar sig till. ”Vi vill visa och nå ut med att det inte är farligt att gå på galleri. Man kan komma blåklädd, såväl som i slips eller fluga. Alla är välkomna.” Och just detta är nog vad som gör Galleri Hultman speciellt. Man är ett folkligt galleri, helt enkelt. Dit rörmokare och lantbrukare kommer och köper konst.
Denna tanke går igen även i prissättningen av den egna. ”Alla skall kunna äga en Catarina Hultman.” är devisen, tillsammans med galleriets motto: Vänligt, värme, välkomnande, värdighet. Dessutom tar de en för branschen relativt låg provision på den konst som ställs ut. Andra gallerier kan rentav ta det dubbla.
Så kommer vi då till slut till frågan om hon, egentligen, inte hellre hade velat driva ett galleri i en större stad och ställa ut större konstnärer. Catarina tvingas tänka efter en lång stund, innan hon börjar tänka högt.
”Jag vet inte. Det förpliktigar med så mycket annat. Då kanske jag hade varit tvungen att ta jättehög provision, eftersom jag haft en jättehög hyra, och stångat mig blodig för att kunna marknadsföra mig. Det hade nog inte andats samma lugn i väggarna. Eller kanske precis tvärtom. Jag vet inte. Nej, det är nog bra som det är.”
Magasinet Zenon 