Dalarna bortom nationalromantiken

Göran Greider lyckas sätta fingret på något viktigt i sin ledare i Dalademokraten (2019-09-23). Hur förmedlas Dalarna kulturellt, och skall en av få motbilder tillåtas tyna bort på grund av kommunalt ointresse?

2019-09-25

I en tid där många lokala ledarskribenter är mer intresserade av att spela på riksplan, så är Göran Greider en som lyckas med att, utöver att sitta i morgonpanel i riks-tv, också vara fast förankrad i såväl sin ideologiska tradition, som i den lokala myllan.

I måndagens tidning blev detta tydligt, då Greider ryckte ut till försvar för finnmarkspoeten Dan Anderssons fortlevnad i sin hembygd. Stora delar av årets Dan Andersson-veckas planerade program riskerade att ställas in i år, på grund av bristande intresse från kommunen. Till slut ändrade man sig dock. Tack och lov.

Dalarna tenderar att bli Carl Larsson, spelmän och folkdräkt på midsommar, uppstyltat i en högtravande, synnerligen idealistisk, nationalromantik. Men var finns det mer jordnära, det mänskliga? Är Dalarna bara kurbits, kullor och kultur för medelklassen?

En modern motbild blev 2004 Maria Bloms film Masjävlar. En film om vanliga, olyckliga människor som bråkar om arv, skilsmässa och självmord. Med inslag av folkdräkt och spelmanslag, visst, men inte en överidealiserad romantisk bild. Den var mänsklig och jordnära.

Och kanske går Bloms samtida bild av Dalarna lätt att köpa, eftersom den inte hotar vår bild av Dalarna för drygt 100 år sedan. Då nationalromantiken sökte det ursvenska i Dalarnas skogar, sjöar och traditioner. Vid världsutställningen i New York 1939 fick det bli en enorm dalahäst som symboliserade Sverige.

Nästa år, vilket Greider lyfter fram, är det 100 år sedan Dan Andersson tragiskt förolyckades i Stockholms Klara-kvarter. Således levde Andersson under denna, den mest idealiserande tiden, då Dala-förmedlingen till Sveriges folk, främst kanske dess över- och medelklass, dränktes i moraklockor och målningar av Zorn och Larsson. Innevarande år är det ju för övrigt 100 år sedan den sistnämnde gick ur tiden.

Få ger en annan bild av det näst intill mytologiska Dalarna, men en av de avvikande rösterna är som sagt Andersson. Hans Dalarna är Grangärde finnmark med omnejd, långt från Siljan, Nusnäs och Sundborn. Eller som Greider, så vackert, beskriver det:

”Var och en som kommer uppför backen till Skattlösberg känner det ju:
Här går navelsträngen till det vanliga Sverige av och man stiger ut i något som kan kännas som en annan värld. Höjderna avtecknar sig. Det finns något bortom bergen.”

Grangärde finnmarks historia är rik på annat än det vi vanligen serveras. De glest boende svedjefinnarna som hade något magiskt och mystiskt över sig, kolmilarnas slitsamma arbete, och brukens hårda piska över invånarnas rygg. Blod, svett och tårar, betydligt mer verkliga och mänskliga än tavlor på Nationalmuseum, fjärran från den bildade storstadsblicken. Eller som Andersson själv skriver, i Milrök:

”All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.”

I ett Sverige där arbetarhistoria, arbetarförfattare och proletärkultur är på utdöende, antagligen beroende på generationsväxling där denna tid faller ur det institutionella minnet, så blir dessa extra viktiga att stå fast vid. Inte minst i ett landskap som Dalarna, som badar i ett gryningsrosa romantiserat skimmer.

Stora delar av denna oerhört viktig del av den svenska kulturhistorien är redan bortglömd. Och nu är frågan, Greiders och min, kommer Ludvika kommun våga kämpa för den, när man nästa år ges möjligheten att högtidlighålla ett 100-årsminne?

I dikten På havet skriver Dan Andersson:

”Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!”

Glömskans hav är dock en dålig plats för en så stor poet som Andersson. Låt oss hoppas att Ludvika kommun tar sitt kulturansvar. Själve löste jag häromveckan medlemskap i Dan Andersson-sällskapet.

 

Adam Davidsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s