Vår historia och vårt kulturarv är endast en antändande gnista bort från att raderas. Paris, Frankrikes, och Europas historiska själ är sårad, en bit av dess hjärta bortbränd, skriver Adam Davidsson
2019-04-16
Måndagen den 15 april 2019 kommer i årtionden, kanske i århundraden, vara en sorgedag i det parisiska, franska, och det europeiska medvetandet. En nationalklenod, kontinentalklenod, och ett landmärke stympades då, av slickande lågor, och en bit oersättlig europeisk kulturhistoria brann upp.
Katedralen började byggas 1163, ett årtal vars avlägsenhet svindlar. Pariserbiskopen Maurice av Sully-sur-Loire hade låtit riva dess föregångare, för att bygga en ny, större och vackrare katedral, värdig staden Paris. Enligt somliga källor var det påve Alexander III som själv lade grundstenen.
Samme Alexander som låg i fejd med den legendariske tysk-romerska kejsaren Fredrik Barbarossa, och därför också vistades i exil i Frankrike, på grund av att kejsaren insatt en motpåve.
Alexander III var påve under Henrik II av Englands konflikt med kyrkan, som slutade med att kungens långvarige vän, ärkebiskopen Thomas Becket, höggs ned inne i katedralen i Canterbury. Dessutom samme påve som vigde Uppsalas och Sveriges förste ärkebiskop.
Så många av den europeiska historiens trådar spinns genom denna helgedom på Île de la Cité. När hundraårskriget mellan England och Frankrike såg ut att gå mot en ände, fanns det en gemensam arvtagare till den engelska och den franska kronan i Henrik VI.
Henriks far var kung Henrik V av England och hans mor var Katarina Valois, dotter till Karl VI av Frankrike. Således kröntes den engelske barnkungen också till Frankrikes kung, i december 1432, i Notre-Dame de Paris. Här kröntes också Napoleon till fransk kejsare, i december 1804.
Senast kyrkan brann skall ha varit under 1200-talet, under det att hon byggdes. Hon har överlevt våld och avsakralisering under den franska revolutionen, sett sig beskjutas under andra världskriget, och genomlevt den enda vedermödan efter den andra genom historien. Det känns då tämligen overkligt, att hon skulle brinna och förstöras i väldig omfattning våren 2019. Sådant här händer väl ändå inte?
Men uppenbarligen händer det. Vår historia och vårt kulturarv är endast en antändande gnista bort från att raderas. Paris, Frankrikes, och Europas historiska själ är sårad, en bit av dess hjärta bortbränd.
Västfasaden, med de ikoniska tornen, är intakt, och ingen människa skadades i branden. Det finns välsignelser också i tragedin. Men en tragedi är det: av andlig karaktär, av kulturell karaktär, av historisk karaktär.
Detta får aldrig hända igen. I en värld som präglats och präglas av rivningar och nybyggnationer som stjäl hela stadsbilder, så blir tentaklerna bakåt viktigare än någonsin. Vi har precis förlorat delar av en gotisk högmedeltida juvel. Låt oss nu värna vad vi fortfarande har kvar. Det är värt kostnaden.
Magasinet Zenon 