Skattefinansierade museer är tänkta att värna en fri och upplyst kultur. Men när institutionerna viker sig för drev i sociala media raseras museernas institutionalitet. I veckan aktualiserat av att Eksjö museum rensar i sin Albert Engström-utställning.
2019-02-22
Hösten 2012 hamnade plötsligt Hergé och hans seriealbum om journalisten Tintin i centrum av en upprörd och smått absurd kulturdebatt i ett avlångt land i Europas utkant. På barn- och ungdomsbiblioteket i Stockholms stadshus var den belgiske tecknarens album plötsligt inte välkomna längre. Samtliga rensades ut.
Kulturhusets konstnärlige ledare använde ord som afrofobi, exotisering och orientalism. Det sistnämnda ett begrepp med några decennier på nacken, de andra relativt nya i svensk debatt vid tidpunkten för utrensningen.
En förvånansvärt omfattande debatt blossade upp. Allt från stormande anklagelser om rasism till sårad barndomsnostalgi florerade. För ytterst få handlade debatten om huruvida Tintin hörde hemma på Stockholms stadshus barn- och ungdomsbibliotek eller ej.
Inte heller handlade debatten om det kanske allra viktigaste: kulturinstitutionens historieförmedlande roll. Den dåtida kulturen som en historiespegling, vilken roll och funktion har den? Vad kan den säga oss i dag?
Kulturella tidsdokument med potentiellt kontroversiellt innehåll är det en nödvändighet att förhålla sig till. Förhållningssättet kan dock bli väldigt olika. Exempelvis kan man välja att gå i direkt polemik mot den svunna tiden, det finns det exempel på.
Eller så kan man medvetet ignorera den, och lämna till besökaren att själv forma sin uppfattning utifrån materialet. Ett stort förtroende, huruvida förtjänt eller oförtjänt kan diskuteras.
Eller så kan man göra som Eksjö museum: ställa ut mängder med teckningar från en samtidsspeglare som tog ut svängarna, och mana betraktaren till reflektion kring dess kontroversiella, destruktiva, eller kanske endast annorlunda, innehåll.
I familjen Aschans gamla garveri från sekelskiftet, mitt i den unika trästadens historiska kärna, ligger Eksjö museum. På första våningen finns tillfälliga utställningar. På andra våningen finns en permanent utställning om stadens historia.
I en, med det forna garveriet sammanfogad, närliggande byggnad finns en militärhistorisk utställning. Och så, på tredje våningen, finns en permanent utställning om en av bygdens stora söner: tecknaren, målaren och författaren Albert Engström.
Denna har de senaste dagarna aktualiserats på nationell nivå, på grund av en akvarell i den så kallade Pyttans A-B och C-D- lära. Sommaren 1896 spenderade Engström, tillsammans med Verner von Heidenstam, Birger Mörner och J. A. G. Acke, i Stockholms skärgård. Dessa herrar bestämde sig för att skriva ett rimmat alfabet.
Detta versalfabet, tänkte de sig, skulle ges till Mörners ettåriga dotter, den sedermera storligen berömda operasångerskan Marianne Mörner. Presenten fick dock vänta till hennes 25-årsdag, då stora delar av innehållet egentligen inte alls lämpade sig för barn.
Till akvarellsamlingen har museet tillfogat informationen:
”Eksjö museum är medveten om att en del av bilderna och texterna idag väcker starka känslor. Albert Engström-utställning är dock tänkt att vara en spegling av sin tid. Därför har vi valt att visa bildsviten i sin helhet, utan att censurera något. För ytterligare kommentarer hänvisar vi till avdelningen om Rastanken, längre in till vänster i utställningen.”
AB och CD-läran har varit populär, och getts ut i tryck av Verner von Heidenstam-sällskapet. Onekligen är rimmande dråpligt och kvickt, och har roat många svenskar, som betraktar den som en del av kulturarvet.
För den yngre generationen lär dock såväl alfabetsdikterna som författarna, dessvärre, vara relativt okända. Och de ord som figurerar i vissa rim har definitivt inte stått sig. Just detta har föranlett Heidenstam-sällskapet, att vid nyutgåva ändra vissa av dessa ord.
En sådan sak kan förstås diskuteras, men torde skilja sig från situationen för det museum som ställer ut originalakvarellerna. Dessa är ju artefakter och direkta tidsdokument. Eksjö museum har, som ovan sagts, valt att inta förhållningssättet att ställa ut, upplysa om kontrovers, och mana till eftertanke.
Detta räckte dock inte, enligt somliga. Inte på långa på vägar. Diverse aktivister drog igång arga drev på en social mediaplattform. En bild som plockats ut ur alfabetet, nämligen teckningen, och i somliga fall den medföljande versen, för bokstaven N, spreds med upprörda kommentarer.
På denna bokstav skaldade kvartetten: Niggern är så svart om magen, att han mörkrädd blir om dagen. Akvarellen har en tämligen ful och stereotypisk gestaltning av en afrikansk stamkrigare. Ingen besökare torde kunna förneka hur uppseendeväckande den är. Tavlan kan föranleda goda diskussioner, om såväl samtid som nutid.
Tyvärr fanns inget intresse för några djupare diskussioner hos de drevstartande aktivisterna. Alfabetet har tidigare uppmärksammats och diskuterats av såväl tidningskrönikörer som Feministiskt perspektiv, med flera, men de sociala mediernas korta texter med spridningspotential på präriebrandsnivå skapade en reaktion i rasande fart.
Kritiken är förstås inte obefogad. Vad väcker bild och ordval i det engströmska verket för reaktion hos den mörkhyade museibesökaren? Det finns ju faktiskt en högst realistisk möjlighet att den som ser verket blir upprörd och ledsen. Skall inte museet vara en välkomnande plats för alla?
Här kommer det riktigt intressanta i det hela. Den fria kulturen mot den enskildes rätt, kryddat med skattefinansieringsperspektivet. Utrymme för debatt, eller ens diskussion, existerar dock inte för aktivisterna. Och dörren är stängd för de flesta att delta.
Det är endast den med ”rätt” hudfärg, det vill säga den som känner sig direkt berörd, som har rätt att överhuvudtaget ha en åsikt. Det handlar om ”tolkningsföreträde”. Den som inte håller med ”normaliserar rasism”. Enligt de upprörda kommentatorerna. Det gäller att antingen hålla med till 100 procent, eller vara rasist. Och ond.
Den svenska konstvärlden präglas, enligt dem, av en vithetsnorm. Det hävdades att det är på grund av denna som man inte ser utställningar med exempelvis Kehinde Wiley, uppmärksammad för sina tavlor där svarta kvinnor, likt triumferande IS-krigare, håller avhuggna huvuden från vita kvinnor.
En sådan inställning, där den som har ”fel” hudfärg inte får yttra sig, stänger direkt diskussionen. Den diskussion som annars är välbehövlig, och, inte minst i museets ögon, önskvärd. Efter över 140 upprörda mejl från diverse drevkarlar, så valde Eksjö museum dock att plocka bort bilden.
Ett beslut som enligt de upprörda inte får kritiseras. Dock bör det verkligen kritiseras. För vilken fri kultur har vi, om upprörda reaktioner på en bild, tagen ur sin kontext, från människor som aldrig satt sin fot i den aktuella utställningen, direkt får museet att backa från sin långt ifrån såväl oreflekterade som okommenterade utställning?
Det finns en oroväckande trend, det senaste seklet, där synen är att konst måste vara utmanande, provokativ och väcka känslor. När den väl gör detta, så blir dock reaktionen att den skall tas bort. Det blir inte den högt flygande tanken som skall väckas, utan den grunda och grumliga känslan.
Våra gemensamt finansierade kulturinstitutioner bör ta väl avvägda beslut inför sina utställningar, och därefter, förutsatt att de faktiskt är genomtänkta, stå fasta vid dessa. Inte, likt ett rö för vinden, vika ned sig vid minsta pust.
Oroade röster har höjts, mot den uppfattat tilltagande politiska styrningen av, alternativt den politiska önskan att styra, kulturen. Men frågan är om det inte är läge att oroa sig mer för den politiska kampen mot kulturen, när denna kolliderar med den egna världsbilden och uppfattningen.
För när N-akvarellen i Pyttans AB och CD-lära plockas bort, då sätts ett oroväckande prejudikat. Några arga mejl till så är E bortplockad. Några arga katoliker senare så är P nedplockad. Någon reagerar på ”fatshaming”, och så är K:et borta. Speciesism-anklagelse; så är C borta.
Sist står Eksjö museum där med en blank vägg. Och inga tankar tänks. Och inga diskussioner förs. Och en bit kulturhistoria är utsuddad. För en tom vägg kränker väl inte någon? Tills primitivisten kommer och klagar på själva husbyggandet.
Konsten har inget egenvärde i provokationen. Men när gångna tiders tankar provocerar, då är knappast censur den rätta vägen. En fri diskussion, där alla tillåts delta, oavsett hudfärg, och där den enskildes känslomässiga upplevelse inte är det enda gångbara myntet; där någonstans närmar vi oss en fri kultur. Men där är vi inte i dag, tydligen.
Magasinet Zenon 