Nyårskrönika: Ring, klocka, ring; i tusen år till

I sin nyårskrönika skriver Adam Davidsson om klockklangen som ekar genom den svenska diktarhistorien. Och hur en handfull upprörda röster inte får tillåtas överrösta och stoppa den.

2019-01-01

Varje nyårsafton på Skansen läses de, orden ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”. En deklamation som såväl radio- som tv-sänts genom åren. Orden har blivit svensk tradition, en del av vår nationella identitet. Dikten om klockklangen som ringer in det nya året.

Och klockklang ljuder genom den svenska diktarhistorien. I Träsnittet i psalmboken beskriver Viktor Rydberg sin barndoms Jönköping, genom att berätta om söndagens kyrkopromenad, medan klockklangen dånar över Vättern. ”Bing bang, bing bang! Den hela stad tar ett bad i ljus och doft och klockors klang.”

Denna klang markerar en känsla av högtid, som vi börjat glömma bort. Likt barnet i Rydbergs dikt lever minnet kvar, men nutiden saknar magin. J. A. Eklund, i psalmen Fädernas kyrka, skaldade ”Minnen från templet och klockors malm fäderna följde, och sången.”

Eklund hade som förebild Karl XII:s soldater som tillfångatagits efter slaget vid Poltava. Under sin fångenskap i Sibirien hade de sjungit psalmer och bett, och, i Eklunds version, dragit sig till minnes hemsockenkyrkans klockklang.

Samtidsskalden Benny Andersson har flera gånger återkommit till klockklang. ”Klinga, mina klockor. Klangen som ger sinnet frid.” är kanske det mest kända exemplet. Minnet av klockornas malm, av den ännu ej avförtrollade barn- och ungdomen, finns också i sången ”O, klang och jubeltid. Var finns du, käre vän? Jag minns dig som en glad kamrat, och ville gärna se dig igen.”

Skolavslutningen, bröllopet, julottan, begravningen. Kyrkans klockor klingade högtid. Ringde in sommarlovet, det nya äktenskapliga livet, ringde in helgen eller ringde ut det jordiska livet – och in det nya himmelska. ”Lät klinga, lät springa mångt hjon, mångt par, lät fröjdas människor alla!” som Lars Wivallius skrev i den magiskt vackra dikten Klagevisa över denna kalla och torra vår.

Den människa som förargas över malmklangen måste vara särdeles historielös. Hon som inte vill höra Anderssons, Eklunds, Rydbergs och Wivallius tidlösa ”bing bang”. Inte bli påmind om den magi, som i kläppens svängningar, ekar från dåtiden. Hon uppfattar endast ett metalliskt ljud här och nu, avklätt all sin rika kontext.

Ett Sverige där den mer än tusenåriga högtidsklangen tystnar, är ett andefattigt land. Den som, likt i Albert Ulrik Bååths Nyårsafton på skånska slätten, spejar och lyssnar över landet på nyårsnatten, lär då endast höra nyårsraketernas smatter. I stället för att höra, med Bååths ord, hur ”Klämtande borta i fjärran klockor ringa. Ensamt och matt de hän öfver nejden klinga; mötas af klocksång ny från en annan kyrka. Nu helt nära det tonar med större styrka. Ringer i alla byar.”

Låt så den tusenåriga klangen ringa vidare, i tusen år till. Må den föra vidare den barnsliga magin och andakten till kommande generationer. Eller med orden från Edvard Fredins fria översättning av Tennysons Nyårsklockan:

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Adam Davidsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s