SVT:s luciamorgon väcker alltid känslor. Såväl positiva som negativa. I år lyckas man dock ligga ovanligt nära att beröra och glädja både traditionalisterna och nytänkarna, skriver Adam Davidsson.
2018-12-14
Den luciamorgon som varje år sänds i SVT ses årligen av mellan en halv och en hel miljon tittare. Och allt från små detaljer till hela upplägg såväl upprör som berör. Luciadagen 2004 var sändningen från Malungs kyrka. Lucia och tärnor bar Malungsdräkt i stället för vita särkar, och visorna som sjöngs var inte de traditionella.
Detta resulterade i vad P4 Dalarna, kanske något överdrivet, beskrev som en ”tittarstorm”. De djupt nostalgiska känslorna kring luciatåg, något som väl alla svenskar deltagit i under sin uppväxt, gör gärna att man vill att allt skall vara på ”rätt” sätt. Rätt sätt är förstås det sätt som resonerar hos en själv.
Den typ av luciatåg man själv uppskattar kan förstås skilja sig från person till person. Inte helt otroligt vore att detta går tillbaka på hur man själv upplevde tåget som barn. Fint och fantastiskt, eller tråkigt och påtvingat. Lägg därtill diverse gråskalor.
Det blir således en svår uppgift för statstelevisionen att sända ett program som enar snarare än delar folksjälen. Malung 2004 upprörde många. Likaså Uppsala 2012 där rappare och diverse moderna inslag vävdes in. Ett experiment som, även det, förstås föll i mycket dålig jord hos dem med en mer nostalgisk luciasmak.
Även platsen har det experimenterats med. Långt ifrån alltid har programmet sänts ifrån en kyrka. Exempelvis sändes det 1993 från uppländska Wira bruk och för två år sedan från Varbergs fästning i Halland. De tio senaste åren har dock sändningen från en kyrka varit regel.
I år var platsen, återigen, Göteborgs domkyrka. Senaste gången denna helgedom huserade luciamorgonen var år 2011. Då hade man ett lätt magiskt program, med växling mellan sång, diktläsning och såväl instrumental- som vokalsolister. Medverkade gjorde, bland andra, Jill Johnson, Sofia Karlsson och Tomas von Brömssen.
Kyrkorummet som mötte oss 2011 var dock inte riktigt detsamma. I år var det en betydligt ljusare kyrka vi såg, till följd av en, av Göteborgsposten kallad ”gyllene”, renovering 2014. Och detsamma kan man säga om luciatåget. Likt kyrkan sken av ett nyputsat ljus, så sken luciatåget av en nydanande ton. Men utan att göra alltför stort avkall på det traditionella.
Flertalet nyskrivna, såväl som mer okända, sånger framfördes. Och somliga traditionella i livaktiga, nyare, arrangemang. En ren och klar barnröstsdiskant, utan vuxenröstens ibland översvallande volym, satte en guldkant på duktiga körsångares ljuva musik.
Inte bar Lucia var skrudad i rött band, utan även gossarna. De hade fått byta strut och särk mot vit skjorta och vacker röd halsduk. Sannolikt en medveten påminnelse om Sankt Staffans (Stefanus) martyrium; att även han, likt Lucia av Syrakusa, fick lida döden för den kristna tro, det evangeliums ljus, han ville sprida till världen.
Programmet kändes genomtänkt från början till slut. Inte minst att plocka in Helena Ek som med både kulning och god sopranröst tillförde en dimension som en ung popsångerska nog knappast kunnat skänka. Oerhört duktiga instrumentala solister tillförde också rika bidrag. Exempelvis Jorge Alcaides klassiska gitarrspel som kom att kännas modernt och nydanande.
Men en särskild eloge går till Jeanette Eriksson på violin och Daniel Reid på sopransaxofon. Fiolen med sin traditionella folkmusikaliska klang och sopransaxofonen som en gång ansågs som otäckt progressiv. Deras fartfyllda och svängiga folkduett var verkligen hejdlöst bra.
Så i år torde SVT ha gjort många nöjda. Helhetsinramningen var vacker och traditionell, men med ett och annat stänk av nytänk. Innehållet växlande mellan gammalt och nytt, såväl som en kombination av de båda. Ett samtida och nytänkande luciafirande, utan att vara för progressivt och experimentellt. Varken sömnig nostalgi eller sårad nostalgi.
Stjärngossestruten av, för SVT och Göteborgsdomkyrka.
Magasinet Zenon 