Nobelrecension: Nyansrik krigsromantik (Rudyard Kipling)

Rudyard Kipling får ofta klä skott för imperialismens baksida och blir en schablon vars verk hans belackare sällan läst. Måns Ahlstedt Åberg finner ett potentiellt korrektiv i diktsamlingen Barrack-room Ballads.

2018-12-12

Det torde knappast vara särskilt kontroversiellt att påstå, att 1907 års nobelpristagare i litteratur, den förste engelskspråkige i sitt slag, Rudyard Kipling (1865-1936), har behandlats tämligen styvmoderligt av eftervärlden. Hans gloria har dalat betydligt sedan decennierna kring sekelskiftet 1900, då han var allmänt erkänd som en av samtidens största författare och geniförklarad av framstående kulturpersonligheter såsom Henry James.

De gånger han faktiskt omnämns idag är det som regel för att personifiera det sena 1800-talets västerländska imperialism och dess nedlåtande, rasistiska inställning till utomeuropeiska folkslag, vilken ofta, i samma andetag, belyses med hänvisning till hans (ö)kända dikt The White Man’s Burden. Vid sidan av detta brukar Kipling ofta utmålas som en osympatisk företrädare för samma epoks flaggviftande militanta patriotism, vars förhärligande av kriget närde den underström av krigsromantik som fick ett hemskt slut i första världskrigets skyttegravar.

Huruvida detta är en rättvis bedömning av Kipling och dennes litterära gärning är till syvende och sist en fråga som enbart kan besvaras genom läsning av hans verk – något som, misstänker jag, beivrarna av den gängse schablonbilden sällan unnar sig.

Barrack-room Ballads, för att vända sig till föremålet för denna recension, är en diktsamling bestående av tjugoen dikter. Dessa hade tidigare publicerats i tidningen Scots Observer under år 1890, men blev första gången utgivna i bokform 1892 och därefter i många påföljande utgåvor. Diktsamlingen har många gånger fått samsas med andra, då Kipling gärna återanvände Barrack-room Ballads-dikterna, men lät dem kompletteras med dikter som skrivits vid ett senare tillfälle.

Således innehåller den utgåva jag har läst, som undertiteln skvallrar om, även ”other verses”, vilka faktiskt utgör mer än halva boken. Dessa dikter kommer inte att behandlas i denna recension, vilken uteslutande inriktar sig på den ursprungliga diktsamlingen.

Dikterna i Barrack-room Ballads har som gemensam nämnare att de handlar om soldater, närmare bestämt om brittiska soldater under imperiets glansdagar, och deras erfarenheter från världens alla hörn och från den militära karriärens alla skeden; deras skiftande öden och – missöden. Om det är något som utmärker Barrack-room Ballads är det nämligen inte någon förment storvulen imperialism från författarens sida, utan snarare dennes stora beundran – och medkänsla – för den enskilde soldaten; för den lilla människan i det stora maskineri som imperiet var, som genom dagliga ansträngningar och uppoffringar, ofta under vidriga förhållanden, bidrog till att hålla allting samman.

I vissa dikter kan denna författarens stora sympati för soldatens otacksamma lott slå över i något som liknar uppriktig indignation över ett samtida socialt problem, nämligen vad som händer med imperiets soldater när de, frivilligt eller av nödtvång, avslutat sin tjänstgöring kommer hem. En illustration av detta problem ger han exempelvis i dikten Shillin’ a day, i vilken följande ord läggs den gamla avdankade soldaten O’Kellys mun:

Black Death and his quickness, the depth and the thickness,
Of sorrow and sickness I’ve known on my way,
But I’m old and I’m nervis,
I’m cast from the Service,
And all I deserve is a shillin’ a day

En annan skuggsida som Kipling belyser är fenomenet med krigsveteraner som har svårt att bearbeta sina erfarenheter. 1890-talet var en tid före diagnoser som PTSD, till och med före första världskrigets ”tusenmilablick”, men ingalunda före problemet i sig, vilket förmodligen är lika gammalt som kriget självt, och vars plågor Kipling belyser med stor inlevelse och medkänsla i dikten Gentlemen-rankers:

If the home we never write to, and the oaths we never keep,
And all we know most distant and most dear,
Across the snoring barrack-room return to break our sleep,
Can you blame us if we soak ourselves in beer?

When the drunken comrade mutters and the great guard-lantern gutters
And the horror of our fall is written plain,
Every secret, self-revealing on the aching white-washed ceiling,
Do you wonder that we drug ourselves from pain?

We have done with Hope and Honour, we are lost to Love and Truth,
We are dropping down the ladder rung by rung,
And the measure of our torment is the measure of our youth.
God help us, for we knew the worst too young!

Och sällan har jag stött på ett stycke text som med så få ord lyckas fånga ett krig i total avsaknad av heroism som följande rader ur The young British soldier:

When you’re wounded and left on Afghanistan’s plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your brains

Det vore dock missvisande att enbart fokusera på diktsamlingens mörkare stråk. Att utmåla Barrack-room Ballads som ett långt vältrande i naturalistiskt elände är minst lika orättvist som att utmåla den som en förhärligande lovsång över kriget. Det förtjänar att påpekas, att den även innehåller en god portion hjärtlig humor, vilken manifesterar sig i dikter som Oonts. Denna är en kolonialsoldats uppgivna litania över det som han menar är det värsta med tjänstgöringen i Indien – varken strider om dagen eller rädslan för överfall om natten, utan trängens envisa lastkameler!

Barrack-room Ballads är således inte bara en mycket njutbar och formsäker diktsamling – den är också ett potentiellt korrektiv till den nutida bilden (eller nidbilden) av Kipling och dennes litterära produktion. Romantiserar den krig och koloniala äventyr? Javisst gör den det, men den förhärligar dem inte på något okritiskt sätt.

Imperiet är utom allt tvivel något gott i Kiplings ögon och dess stadiga utvidgande en välgärning, men – och det förtjänar att understrykas – sättet som det allt som oftast sker på, krigföring, är inte i sig något ensidigt positivt. Krig kan tidvis utmålas som ett festligt äventyr för pojkaktiga unga soldater av honom, men det kan precis lika ofta framställas som ett hjärtlöst utnyttjande av dessa samma soldater, vilket lämnar missanpassade och socialt marginaliserade vrak efter sig.

1907 års nobelprisvinnare bör således inte vara att betrakta som en okänslig och aggressiv krigshetsare utan snarare som det han verkligen var: en skarpsynt iakttagare och en medkännande humanist.

(Rudyard Kipling, Barrack-room Ballads: And Other Verses,
London: Methuen and Co, tjugofemte upplagan, 1908)
Måns Ahlstedt Åberg
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s