2018-10-15
Brexit. Brexit. Brexit. När hörde vi senast om något annat som försiggick på de brittiska öarna? Dessutom kan den där exiten väl ändå inte hända? De måste ju besinna sig till slut. Och skulle den faktiskt hända, så vore det ju en total katastrof. Hur tänkte britterna egentligen, när de röstade i den där folkomröstningen?
Trots att det brittiska rusat i popularitet i Sverige, se bara på våra otaliga brittiska TV-deckare (från Midsomer till Shetland) och hur trendkänsliga kaféer för några år sedan införde konceptet ”Afternoon tea”, så är den svenska förståelsen för det brittiska tänkesättet ändå ganska låg.
En smärtsam påminnelse om vår dödlighet lämnades oss sommaren 2016, när britterna plötsligt, mot vårt bättre svenska vetande, bestämde sig för att lämna Europeiska unionen. I Sveriges radios direktsändning morgonen efter var redaktionen alldeles handfallen, och sändningen fylldes ut med meningslösa intervjuer med svenskar bosatta i Storbritannien, vilka kände sig osäkra kring framtiden.
Vi kunde inte förstå deras beslut. Det hela verkade ju vara en solklar ekonomisk förlustaffär? Enda tänkbara skäl att rösta för utträde var ju om man var främlingsfientlig, och det kunde väl ändå inte en majoritet av britterna vara? Den kognitiva dissonansen gnisslade under Afternoon tea-fikandet på det svenska kaféet, innan man skulle hem och se ett nygammalt avsnitt av Miss Marple på tv.
Det stora misstaget är förstås att tro att britterna är precis som vi, fast utan isolerade och uppvärmda hus, fredagsmys och fantastisk svensk tandhälsa. Så är det ju förstås inte. Trots att vi kan deras språk, engelskan, relativt väl, så bortser vi från så många kulturella och historiska skillnader. Dessa två samspelar dessutom ofta med varandra och andra ting.
Exempelvis i den medeltida engelska litteraturen, utforskad av litteraturvetarprofessorn Sebastian Sobecki, där vi ser hur den mer ovanliga geografiska situationen är identitetsskapande. Storbritannien är en ö med höga klippväggar. Havet har en roll som en skyddande mur och påverkar den medeltida engelska tänkande människan, och därmed också litteraturen.
Havet har också en mytskapande funktion. I den fornengelska dikten Exodus kan vi se hur Sävhavet, genom vilket israeliterna tågade ut ur Egypten, blir en parallell till det hav över vilket anglosaxarna kommit till de brittiska öarna.
I Sverige är i stället skogen den stora mytskapande naturmiljön som format vårt medvetande. ”Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat” stod det på omslaget till folkskolans läsebok. Tomtar, troll, skogsrå. Djupa, mörka urskogar. Där finns vår svenska identitet.
Våra dåligt uppbyggda svenska anspråk på att få vara en del av världshistorien handlar om att vi försökt identifiera oss med diverse härjande barbarer under folkvandringstiden. Olof Rudbeck försökte visserligen placera såväl Edens lustgård som Atlantis i Sverige, men det var myterna om oss som krigiska barbarer som verkligen fick fäste.
Britterna däremot drog som sagt bibliska paralleller. Och inte bara vad gäller vandringen genom Röda havet. De medeltida legenderna innehåller mycket spännande stoff, särskilt det om att Jesus Kristus i sin ungdom skulle ha spenderat flera år hos sin påstådde släkting Josef från Arimatea, vilken ska ha ägt silvergruvor i Glastonbury.
Denna berättelse lever dessutom vidare i dikten And did those feet in ancient time av William Blake (1804). Tonsatt av sir Hubert Parry 1916 och sjungen vid allt från möten med The Women’s Institute till Last night of the Proms. Dessutom har vi ju anglo-israelismen, som placerar de tio försvunna stammarna i Israel på de brittiska öarna. En teori som började dyka upp under 1500-talet. Och redan på 1300-talet vad gäller skottarnas syn på sitt eget ursprung.
Det man hela tiden finner i denna pompösa högtidlighet och magnifika självbild i Land of Hope and Glory är en under ytan smygande självironi. En skarp kontrast till det Sverige som vill skala av allting, men ändå tar sig självt på dödligt sårande allvar.
Exemplen på denna komplexa dubbla brittiska identitet är många. Utöver den högtravande diktningen och litteraturen är nyss nämnda Last Night of the Proms ett strålande exempel. Konserten som sedan 1895 hålls i Royal Albert Hall i London, där bland annat Parrys tonsättning av Blakes dikt, hymnen Jerusalem, sjungs varje år. För var kanske ändå inte Jerusalem byggt på Englands ljuvliga gröna marker?
Den klassiska musiken, den pompösa arkitekturen och den traditionstunga högtidligheten möter allt det andra vi förknippar med Storbritannien, till exempel absurd humor och fotbollsläktarkultur. För var annars i världen kan en strålande symfoniorkester och en gudomligt skönsjungande kör kombineras med signalhorn, skrålande och flaggviftande?
Få länder har ett så högtidligt parlamentariskt öppnande. En monark klädd i en vidunderlig mantel och med en gnistrande krona, klädd med nära tretusen diamanter, befaller i Överhuset The Gentleman (för närvarande Lady) Usher of the Black Rod att hämta Underhusets ledamöter så att de kan höra hennes öppningstal.
När denne Black Rod kommer fram till underhuset, så slås dörren igen i ämbetshållarens ansikte. En påminnelse om förspelet till 1600-talets engelska inbördeskrig, då Karl I försökte arrestera fem ledamöter av Underhuset. Efter att Black Rod beviljats inträde i kammaren befaller denne ledamöterna att samlas i Överhuset för att höra monarkens tal.
Sedan 1980-talet åtföljs denna uppmaning av en syrlig kommentar, en nyformulerad sådan varje år, från Arbetarpartiets seniore parlamentsledamot, vänstermannen Dennis Skinner. Oftast åtföljs Skinners bittra salva av skratt från såväl regerings- som oppositionssidan. Mitt i all traditionstyngd högtidlighet.
Men där jag personligen tycker mig finna den komplexa brittiska självbilden tydligast tecknad är i De knepiga katternas bok (1939) av 1948 års Nobelpristagare i litteratur T. S. Eliot. Översatt till svenska av Britt G. Hallqvist 1949 och tonsatt och uppsatt som musical av Andrew Lloyd Webber 1981.
Låt oss stanna upp vid åtminstone tre av de katter som Eliot berättar om: Bustopher Jones, Old Deuteronomy och Mr. Mistoffelees (eller Bustopher Bert, Gamle Levitikus och Mister Mistoffeliss som de heter i Hallqvists översättning).
Bustopher Bert introduceras med de föga smickrande orden ”Bustopher Jones is not skin and bones In fact, he’s remarkably fat.”. Hans dagar förefaller spenderas med att gå från herrklubb till herrklubb i Londonområdet St James’s och få mat från köken där. Bustopher tycks ta sig själv på besynnerligt stort allvar, men de andra katterna verkar likväl hysa djup respekt för honom, (men ändå med den där hinten av ironi). Trots skämtande om hans vikt och viktighet säger de likväl ” we’re all of us proud to be nodded or bowed to by Bustopher Jones in white spats!”
”Old Deuteronomy’s buried nine wives and more — I am tempted to say ninety nine…” Den uråldrige Gamle Levitikus är gammal, skruttig och duger väl egentligen inte mycket till. ”The Oldest Inhabitant croaks: ‘Well, of all … Things … Can it be … really! No! … Yes! …. Ho! hi! Oh, my eye! My mind may be wandering, but I confess I believe it is Old Deuteronomy!'” Det är knappt man tror att han fortfarande är i livet. Likväl åtnjuter han den högsta respekt.
Fler exempel finns i boken, som teaterkatten Gus och järnvägskatten Knös vilkas betydelse blåses upp något väldigt i förhållande till vad man mellan raderna kan läsa om deras verkliga betydelse. Men mitt absoluta favoritexempel torde vara Mister Mistoffeliss. ”The greatest magicians have something to learn from Mr. Mistoffelees’ Conjuring Turn.”
Mister Mistoffeliss magiska egenskaper består i förmågor som att kunna krypa igenom en smal spricka, gömma bestick i trädgården och att hans jamande kan höras på taket (kanske i trakten av skorstenen?) när han i själva verket ligger nere vid den öppna spisen. Allt framställt med största allvar, som vore han en makalös magisk mästare. Eller är det så mycket allvar egentligen? ”(At least we all heard that somebody purred) which is incontestable proof.” skriver Eliot.
I alla dessa dikter, katter och i den självironi som smyger fram genom den pompösa fasadens sprickor, där ser jag brittiskheten. I medvetenheten om den egna litenheten mitt i storheten. Men där storheten likväl finnes. När vi i den svenska nationalsången sjunger om ”fornstora dar” är detta ett ganska abstrakt och avlägset begrepp. Flera hundra år tillbaka i tiden.
I Storbritannien återfinns inte fornstora dar alls lika avlägset i historien. När Eliot skrev Old Possum’s, 1939, fanns de i den viktorianska eran. Eller som teaterkatten Gus uttrycker det: ”And I say now these kittens, they do not get trained as we did in the days when Victoria reigned”.
Men redan sommaren året efter bokpubliceringen skulle storheten få en ny avatar i Slaget om Storbritannien. Hitler hade på bara några månader lagt Polen, Norge, Danmark, Nederländerna, Beligen, Luxemburg och Frankrike under sig och nu väntade Storbritannien. Men där gick den maktgalne diktatorn bet.
Den ointagliga ön, omgiven av det beskyddande havet, vilket i kombination med den klippiga kusten bildat en mur mot omvärlden, kunde inte erövras. ”Are the British better than other people?” frågade Stina Dabrowski den svårintervjuade Margaret Thatcher 1995, varpå den tidigare premiärministern snabbt replikerade: ”Well, we haven’t been defeated”.
Paralleller finns förstås, tydliga sådana dessutom, mellan det oscarianska Sverige och det viktorianska England, men obesegrade och med fornstora dar inte så fordom – det är vi svenskar inte. Särskilt om man granskar tiden för andra världskriget. Här är vi och britterna ganska väsensskilda, vår gemensamma icke-tillhörighet till det kontinentala Europa till trots.
Britterna är och förblir mysterier för svenskarna. Hur mycket Afternoon tea vi än dricker och hur mycket Kommisarie Morse vi än avnjuter. Eliot skriver i en av bokens dikter, The Ad-Dressing Of Cats:
You’ve read of several kinds of Cat,
And my opinion now is that
You should need no interpreter
To understand their character.
Men detta gäller som sagt dock inte för oss. Hur mycket vi än gräver ned oss i brittiska katter av alla de slag, så kan vi som mest glimta det brittiska, men inte se det klart. Inte förstå. Den relativt lilla språkförbistringen till trots. När britterna är på väg ut ur den europeiska unionen får vi glimta deras kattöga, deras bakreflex på väg bort från oss. Men frågan är om vi blir så mycket klokare av det. Det kanske helt enkelt är så att de är fornstora och vi är nutidssmå. Britterna är hav och vi är skog. De är katter och vi är hundar.
För att avsluta med ännu en strof från sist nämnda Eliot-dikt: ”So first [eller sist, i vårt fall], your memory I’ll jog, and say: A CAT IS NOT A DOG.”
Adam Davidsson
Magasinet Zenon 
1 kommentar