2018-09-21
För snart 12 år sedan hade jag mitt första uppdrag som förtroendevald: ledamot av kulturnämnden i min hemstad. Konstellationen var då relativt ny, eftersom den tidigare kultur- och fritidsnämnden delats så att det fanns en renodlad kulturnämnd och en idrott- och fritidsnämnd.
På första nämndsammanträdet för mandatperioden höll förvaltningschefen en inledning där han filosoferade kring kulturbegreppet. Han tolkade detta väldigt brett, till skillnad från mig som gick sista året på gymnasiet och hade ett betydligt snävare synsätt. Kultur för mig var klassisk musik, konst god litteratur.
När jag över ett årtionde och flera års universitetsstudier senare tänker tillbaka vill jag ge förvaltningschefen rätt. Kultur är både det konstnärliga (och inte bara det jag själv tycker är ”fin” kultur) och det sociala. Vad gäller partipolitiken har jag lämnat den och längtar efter en konstnärlig såväl som social kultur befriad från politik.
Det sociala kulturperspektivet, det samhällsvetenskapliga eller antropologiska, har som sagt vuxit för mig. När jag i brevlådan senaste dagarna fått både medlemsblad från min hembygdsföreningen i min hemtrakt i Blekinge som Historisk tidskrifts temanummer ”Nationen” så väcks flera tankar i samband med detta.
I samband med ett visst partis framfart har detta med nationen och svenskhet kommit i fokus. Idén om att de lokala kulturerna, hembygderna, är så disparata att det inte går att tala om någon svenskt kultur kastas polemiskt fram. I Historisk tidskrift har Harald Gustafsson en intressant recension av verket Skånes historia (Albert Bonniers förlag) som tangerar saken.
Gustafsson diskuterar det ”subnationella”. Inom historievetenskapen har det omedvetna bruket av ”metodologisk nationalism” kritiserats. ”Lösningen” har då ofta varit att transcendera nationsgränser genom att rikta blicken mot det internationella och globala. Här lär dock finnas en viss dissonans, där den lokala människan är mer intresserad av den lokala, den småländska, östgötska eller skånska, historien.
Men finns det så pass utpräglade lokala kulturer att de inte skulle gå att åtminstone infoga som delkultur i en nationell svensk kultur? Mitt oempiriska svar torde bli: nej. Den norrlänning som i sin kritik mot ett visst riksdagsparti i en Facebook-kommentar hävdar sig inte ha särskilt mycket gemensamt med skåningen bedrar sig. De delar samma språk, samma Facebook, förhåller sig till samma riksdagspartier, diskuterar med oändligt många gemensamma kulturella referensramar och så vidare. Även om den ene åker skoter över snötäckta sjöar och den andre pågatåg över bördiga jordbruksslätter.
Det är i relationen till andra kulturer som vi kanske som tydligast upptäcker vår egen. Svensken är så badad i sin svenskhet och så typiskt svensk, att när man ber en svensk förklara svenskhet så blir det som att be en fisk förklara vatten. En bild jag ständigt finner mig återkomma till. Och när man försöker göra politik av den sociala kulturen kan det bli osedvanligt vanskligt.
På stationen i småstaden där jag jobbar finns ett litet fik. Ett typiskt ”arbetarfik” med färdigrätter, mackor och tårtbitar från upptinade frysdisktårtor. En vid första anblick typiskt svensk inrättning, men driven av en fransman. Jag bevistar det någon eller några gånger varje vecka och utbyter några fraser på stapplande franska när jag ber om en kaffe och en tårtbit, eller köper en styckglass ur frysboxen.
Hans svepande rörelser när han tar mitt bankkort för att blippa det, hans glada ”Bonjour, Monsieur!” när jag närmar mig kassan och vanan att alltid skicka med en servett, om man så bara köper en Tip Top, ger en otvetydigt fransk känsla. Mitt i den småländska småstaden. Och får mig att känna mig väldigt svensk, med en mestadels bortglömd skolfranska.
Ett otippat regelbundet kulturmöte, långt från tavlor av Chagall, böcker av Proust och musik av Saint-Saëns. Men väldigt kulturellt. Jag känner mig svensk, han känner sig fransk och vi båda skiljs glada åt. Jag tittar på Historisk tidskrift och hembygdsföreningens medlemsblad och känner att jag är både svensk och bleking. Och att det inte finns någon konflikt dem emellan. Och att kulturbegreppet blivit ännu några centimeter djupare för mig.
Magasinet Zenon 