I 20 års tid har Gudrun Brunegård varit engagerad i Kristdemokraterna. Hon är ordförande i lokalav-delningen, oppositionsråd i lands-tinget, sitter i parti-distriktsstyrelsen och är ersättare i partistyrelsen. Och utifrån sin kristna övertygelse känner hon sig otvivelaktigt hemma i KD.
2018-09-09
En regnig senaugustidag träffas vi på torget i Vimmerby, utanför café Bakfickan. Gudrun är där prick på minuten. ”Hej, Adam! Välkommen till Vimmerby!” säger hon med strålande ansikte. En varm kontrast mot det gråa vädret.
Hon kommer närmast från Kalmar, där hennes partiledare Ebba Busch Thor hållit valrörelsetal tidigare under dagen. Hon har en käck regntålig kappa i stort zebraaktigt mönster med en blågrön kant som perfekt matchar tonen i hennes glasögonbågar. En sådan där kappa som säljs i butiker som sällan bevistas av kvinnor under 40. Efter vår intervju på caféet väntar födelsedagskalas för svärson och barnbarn.
”Om jag får rekommendera något så är deras toscabulle jättegod.” säger hon ämabelt. Det är också hon som föreslagit caféet. Vi bestämmer oss för varsin sådan och Gudrun insisterar på att få bjuda mig. Jag som hade tänkt göra tvärtom. Gudrun bär själv brickan till bordet och vi sätter oss i en lite mer avskild del av caféet. Medan hon förekommer mig och hämtar kaffe till oss båda plockar jag upp mina saker.
Gudrun Brunegård nästan personifierar Kristdemokraterna för mig. En glad och vänlig mormor, kring 60 i ålder. Hon är i grund och botten sjuksköterska och har tillsammans med sin man som är läkare jobbat flera år i Tanzania för PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete. Hon är inte svårpratad, men inte på något sätt påträngande.
Hennes kyrkliga engagemang visade sig även under studierna i Lund där hon hade styrelseuppdrag i Studentkommittén Gospel i Lund och så småningom blev dess ordförande. Enligt själv har hon ”alltid varit samhällsintresserad”, men inte förrän i 40-årsåldern blev hon politiskt engagerad. Hon jobbade då som skolsköterska och två bekanta ville få henne att stå med på valsedeln till kommun.
”Jag hade inget egentligt intresse av att engagera mig politiskt.”
”Det var ett långt steg, att gå från att sitta i soffan i lärarrummet och tycka saker, till att komma ut som tillhörig ett politiskt parti.” Likväl accepterade hon att stå på valsedeln i valet 1998. Men hon framhåller: ”Jag hade inget egentligt intresse av att engagera mig politiskt.”
Skulle hon stå på valsedeln skulle det åtminstone inte behöva vara i topp tio, men det ville inte hennes vänner gå med på – hon skulle stå högt upp! Kompromissen blev en sjätteplats. KD hade i det läget två mandat med två ersättarplatser i kommunfullmäktige, så om det ”gick illa” skulle hon som värst behöva vara andre ersättare.
Hösten 1998 gör dock KD sitt stora rekordval till riksdagen. Och det går riktigt bra för partiet även i Vimmerby kommun. Gudrun hade gjort en felkalkylering, en som skulle komma att förändra hela hennes liv. Kristdemokraterna i Vimmerby får hela fyra mandat – och Gudrun Brunegård hade kryssats upp till nummer två! ”Jag var förkrossad” säger hon, ganska glatt så här i efterhand.
”Men nu fanns det ju alla dess människor som hade en tilltro till KD:s politik – och dessutom till mig som person. Jag ville ju inte göra dem besvikna. Så jag satte mig in allt och tyckte det var jätteintressant!” År 2003 blev hon politisk sekreterare på deltid i landstinget och kommunpolitiker resten av sin arbetsdag. Sedan dess är hon tjänstledig och jobbar heltid med politiken.
”Jag uppmanar inte till någon förbön för KD-förslag.”
I kyrkan har hon alltid varit aktiv, men aldrig haft några stora ledarskapsroller. Hon har varit sångledare och satt en gång i tiden med som ungdomsrepresentant i sin dåvarande församlings styrelse. Hon är kristen och ledare, mer än en kristen ledare.
Men hur mycket ska en ledare peka ut en politisk riktning för de kristna?
”Jag tycker det är viktigt att inte blanda in partipolitik i kyrkan. Däremot har kyrkan ett samhällsansvar. Exempelvis är min församling i Korskyrkan här väldigt engagerad i Erikshjälpen, LP-stiftelsen med mera. Och som kristen är man ju angelägen om, även om man inte är KD, att de som fattar beslut fattar så kloka sådana som möjligt. Men jag uppmanar inte till någon förbön för KD-förslag.”
Men finns det då några omöjliga partier som en kristen inte kan rösta på?
”Det där kan bli väldigt fördömande. Det finns människor som jag högaktar, som jag förundras över hur man kan kombinera sin tro och sin rakryggenhet (Heter det så? lutar hon sig framåt och frågar leendes.), med en röst för det och det partiet.”
”Vem är jag att säga: ’Du som är engagerad där, hur kan du vara kristen?’ Jag har till exempel väldigt svårt för vänstern, men kan med dem ha ett gemensamt patos för de utsatta, mer än vad våra allianskamrater kanske har. Sen har jag förstås svårt att se hur man som kristen skulle rösta på något våldsbejakande parti.”
”Man såg avigsidorna av socialismen.”
Ligger vissa närmare till hands för en kristen att rösta på då?
”Jag tycker ju det, utifrån min övertygelse och mitt engagemang. Men jag känner också andra, varmt troende kristna, som känner att de valt rätt parti, men som jag själv inte kunde tänka mig rösta på.” Hon vill dock inte recensera enskilda partier ur den här aspekten och avhåller sig från att nämna några partinamn.
Har du ändrat din politiska uppfattning under årens gång?
”Ja, jag har ju alltid upplevt mig som borgerlig, men inte alltid som kristdemokrat. Under de första tio åren kunde jag splittra rösterna, men röstade nog alltid KD i kommun och landsting. Kunde rösta något annat borgerligt i riksdagen. Men sedan 1998 är det KD i alla valen.”
Perioderna i Tanzania har gett Gudrun en stark skepsis gentemot vänsterpolitik. Hon beskriver första vistelsen: ”Man såg hur illa det kan bli för befolkningen om man inte tänker på folket i första hand. Och man såg avigsidorna av socialismen. På marknaden ute på landsbygden var det enda man kunde köpa, salt, torkad fisk, tomater och lök. Missionärerna smugglade in mat i landet under denna period.”
Vid nästa omgång hon och maken arbetade i landet hade en förändring åstadkommits. ”När den fria företagsamheten släpptes loss blev en helt annan bättre situation.” Vissa kristdemokrater kan ibland ha ett problem med epitetet ”borgerlig”, trots tillhörighet i det borgerliga blocket under årtionden i rikspolitiken. Men det problemet har inte Gudrun. När hon gör valkompasser blir hon alltid kristdemokrat, och får de andra tre borgerliga partierna på platserna två till fyra.
”Jag vet ju andra kristna som är övertygade socialister.”
Jag påminns om hur Alf Svensson på 1980-talet höll tal i Almedalen och proklamerade att ”KDS är ett icke-socialistiskt parti!” och dundrade på mot ”Olof Palmes fondsocialism”. Och kristna väljare röstar ju generellt mer borgerligt och inte så vänster. Jag frågar Gudrun vad hon tror det beror på:
”Det är svårt säga. Och jag vet ju andra kristna som är övertygade socialister. Och kanske handlar det mer om tradition. Pingst drog med sig arbetare och blev sossar, missionare hade då kommit upp sig lite mer och blev folkpartister.”
När jag ber henne att, utifrån sin kristna tro, ranka viktiga politiska frågor blir svaret klassiskt kristdemokratiskt: Det mjuka frågorna om vård och omsorg och internationell solidaritet. Hon knyter dessutom ihop dem och kopplar till hälsoundervisningsprojekt i Tanzania hon deltagit i. Det märks tydligt att vad hon säger kommer från hjärtat. Det kommer få inövade politikersvar.
Så fort jag för KD:s tapp till SD på tal och hänvisar till SCB:s partisympatiundersökning är hon dock snabb med att påpeka att det rör sig om en ganska liten grupp och att man tappat fler väljare till både Moderaterna och Centerpartiet. Men likväl torde det röra sig om ett par tiotusental väljare inflikar jag. Och Dagens Sifo-mätning före sommaren tydde på att mer än var tionde frikyrkoväljare, KD:s gamla kärntrupper, skulle rösta SD – trots det starka kyrkliga motståndet mot partiet.
Jag frågar henne vad hon personligen tror att den motviljan grundar sig i.
”Jag tror det hänger ihop med dels det väldigt tydliga bruna förflutna bland grundarna. Grundarna av partiet hade ju ett mera öppet nynazistiskt engagemang tidigare. Numera tvättar och rensar man. De företrädare som ’försäger’ sig och de som inte passerat genom filtret rensas ut.
”En del lockas av den tydliga islamfientligheten.”
Men tyvärr så är det också så att på många platser finns SD-politiker som uttrycker vedervärdiga åsikter. Vi hade en företrädare här i Vimmerby som på skoldebatten på gymnasiet vid förra valet sade att ’Vi vill ju inte att det ska går runt kannibaler och huvudjägare på våra gator.’ Det blir då ett instinktivt avståndstagande till det partiet.”
Men varför har, trots allt detta, somliga kristna lockats till partiet tror du?
”En del lockas av den tydliga islamfientligheten. De är rädda att om vi ’släpper in’ för många muslimer, så finns det en dold agenda: de kommer att ta över. Och där tycker dessa människor att andra partier är för mjäkiga och blåögda. Och detta är inte bara i den ’ursprungssvenska’ kyrkligheten utan även inom exempelvis den syrianska. Där ledare sagt att man ska rösta SD för att hålla muslimerna borta.”
Och hur resonerar du kring det? följer jag upp.
”Jag tror inte det är fullt så enkelt. De flesta muslimer uppfattar jag som fredsälskande människor som vill slippa förtryck.”
”C har inte avsatt särskilt mycket pengar i sin budget för det som de pratar om.”
Varför tror du att Centerpartiet vinner mark bland kristna väljare? Är det kopplat till
Centerns allmänna uppgång, eller finns det något särskilt som tilltalar?
”Jag tror det är starkt kopplat till att man upplever det som att KD blev mycket mera restriktivt i flyktingfrågan. Man uppfattat det som att centern är mycket mer liberala och flyktingvänliga. Men det hela är inte så enkelt där heller. Centerpartiet har till exempel inte avsatt särskilt mycket pengar i sin budget för det som de pratar om. Vad gäller exempelvis familjeåterförening tror jag att vi i KD och L är de enda som anslagit pengar.”
Har KD:s ras bland frikyrkoväljare med detta att göra, eller tror du att det är fler saker
som spelar in?
”Det finns en del som tycker att KD svikit de kristna värdena. En del räknar in flyktingengagemanget, andra har tagit väldigt illa vid sig av att Ebba Busch Thor gick med i Pridetåget vid ett tillfälle. Sen har man ju återigen tagit upp abortfrågan, där KD för 20 år sedan ändrade uppfattning.”
”Vi kan ju se att hela kristenheten är lite på tillbakagång.”
Nu nämner du ju bara saker från den här mandatperioden. Men har man inte tappat
även över en längre period?
”Ja vi kan ju se att hela kristenheten är lite på tillbakagång. Det är en lägre procentandel som går till kyrkan jämfört med 1964 [KD:s bildande, reds. anm.] och 1998. Partiet har ju försökt att formulera om, inte sin politik och sina grundprinciper, men sitt tilltal, för att människor inte ska avstå från att rösta KD på grund av att vi uppfattas som ett religiöst parti. På så sätt kan man bredda sin väljarbas. Vissa kristna väljare uppfattar det som att man gått ifrån de kristna kärnvärdena. Det är förstås oriktigt!”
Du upplever inte själv att dessa har kompromissats då?
”Jag har visserligen inte varit med mer än senaste 20 åren. Men om jag tittar på rikstinget [KD:s högsta beslutande organ, reds. anm.] eller partistyrelsen, där jag sitter som ersättare, har den absoluta merparten kristen grund som de står på – och de övriga ställer upp på de kristna värderingarna.
När jag läste förslaget till principprogram 2001 var jag nästan salig över hur skickligt man strukturerat upp den kristna tron i mer ideologiska termer. Men man hade formulerat det på ett sådant sätt att även sådana som inte har den kristna associationsbakgrunden också kan se att det låter schysst, bra och genomtänkt. Den transformationen har varit nödvändig för partiets långsiktiga överlevnad. Sådant som gjordes betydligt tidigare i kristdemokratiska partier i exempelvis Tyskland och Holland.”
Du talar om kristen tro omvandlad till principer. Hur omvandlar man de principerna
till migrationspolitik?
”Det är en jättesvår fråga. Men där handlar det ju om att se varje människa som en medmänniska. Jesus själv som var flykting i sin barndom. Att kunna ge rum och ge kläder. Hur? ”Alf Svensson som biståndsminister uttryckte väldigt tydligt sin syn som finns med i bland annat vårt Europapolitiska program. Det handlar om vikten av att ge ett bistånd och en utveckling på plats och där bidra till mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning. Att man ska kunna leva ett gott liv i sitt hemland och inte tvingas fly på grund av fattigdom.”
”Ja du hör ju, jag har hamnat väldigt rätt!”
Toscabullen var utsökt, kaffet slank ned och tiden sprang i väg. Jag ställer några korta avslutande frågor. Den första handlar om vilka tre områden hon hade ansett viktigast i valet av parti i år, om hon själv inte varit politiskt aktiv. Hon svarar snabbt: ”Vård. Familj. Äldres trygghet.” och skrattar glatt. ”Ja du hör ju, jag har hamnat väldigt rätt!”
Tror du kristna i allmänhet tänker och prioriterar som du?
”Det tror jag nog faktiskt. Solidaritetsfrågorna hamnar nog som nummer fyra för mig och hos andra kanske högre upp. Men ungefär, ja.”
Jag tackar för ett väldigt trevlig samtal och vi blir ståendes en stund utanför dörren och pratar människor passerar in och ut ur caféet under tiden. Somliga känner Gudrun och hälsar lite snabbt på henne. Till sist skiljs vi ändå åt efter en väldigt trevlig samvaro på café Bakfickan. Så trevlig att jag fem minuter senare inser att jag glömde fotografera henne.
Det har talats mycket om KD:s svängar. Vissa klagar på att man blivit ”ett liberalt mittenparti”. Desto fler pratar om en ”högersväng”. Vissa säger sig inte känna igen KD längre, oaktat huruvida de anser att partiet förändrats till det bättre eller sämre. Men i en strax under medianstor kommun i Småland fortsätter Gudrun Brunegård som vanligt. Hon hakar i sin kristna tro, KD:s principprogram och partiledaren Ebba Busch Thor.
För partistyrelseersättaren Gudrun Brunegård är KD samma parti som hon gick med 1998. ”The lady’s not for turning”, fast i mormoderlig fikande Vimmerby-tappning.
Magasinet Zenon 