Essä: De bräckliga skaldjurens valdag

2018-09-09

Sverige går i dag till valurnorna. Till allmän beskådan tar vi valsedlar ur ställ, går därefter bakom kirurggröna tygskärmar och sätter (om vi tillhör den lilla minoriteten) ett kryss vid ett namn. Vi lägger sedlarna i kuvert, slickar igen dem och går och överräcker dessa till en röstmottagare som lägger dem i en föga vacker låda med tre långsmala hål i. En fantastisk möjlighet säger vissa. En demokratisk plikt säger andra.

Denna procedur, ofta i en trist lokal med obarmhärtig belysning, är valrörelsens finaste ögonblick. Och, åtminstone i år, ett av de ytterst få fina sådana. Detta ögonblick får samsas med politiska motståndare som egentligen inte vill samarbete med varandra, men ändå hjälps åt att återställa varandras vandaliserade valplakat.

Annars har det varit en valrörelse som ofta varit trist och nedslående. Till skillnad mot hur det borde vara, så har nog ingen svensk politiker varit sitt intellektuellt mest hederliga och skärpta jag de senaste veckorna.

I La condition postmoderne skriver Jean-François Lyotard om hur ”de stora berättelserna” är döda i det postmoderna tillståndet. De spekulativa historiska metaberättelserna har punkterats. Zygmunt Bauman talar i stället om en ”flytande modernitet” där inga enskilda aktörer är starka nog att förändra världen. Blicken vänds i vår tid i stället mot språket. Mot de enskilda berättelserna, les petits récits som Lyotard kallade dem. I vår valrörelse känns det som att Lyotard både har rätt och fel.

Visst är de små berättelserna viktiga. ”Jag träffade X, Y år gammal i Z” är en modern klassiker att kasta in i tal och debatter. Politiken riktar sig till hushållen, familjerna och den enskilde. Kampanjandet riktar ofta in sig på vissa identifierade potentiella väljargrupper och riktar sin kommunikation till dessa.

Den enskilde politikern blir allt viktigare. Vi pratar i allt större utsträckning om enskilda personer, kring vissa kan det rentav bli en fixering – exempelvis kring Hanif Bali och Annie Lööf. För såväl Lööf som Bali både en positiv och en negativ dito.

Men medan Lyotard har lämnat jordelivet så lever ändock metaberättelserna. Och Bauman får delvis rätt i att vi inte har en postmodernitet utan en förändrad modernitet. Ja, ibland känns det rentav som att vi är hundra år tillbaka i tiden. Intet nytt under solen.

Där står modernismens fanbärare. De talar om att vi aldrig haft det så bra. De är urbana kosmopoliter som talar om teknisk utveckling, förnybara energikällor och höghastighetståg. Det gamla socialdemokratiska slagordet som i Tyskland blev Vorwärts och i Italien blev Avanti! har plockats fram på ett av riksdagspartiernas valaffischer. ”Framåt!” manar de oss. Alla eventuella problem är ”utmaningar” som går att lösa.

Men sedan har vi också reaktionärerna. Dessa ser mörka moln vid horisonten, ja ovädret är kanske rentav redan över oss. De minns fornstora dar, när nu dessa begav sig. Kanske under Gustav Vasa, kanske under Tage Erlander. De föraktar de avantgardiska experimenten med queerideologi, genuspedagogik och kulturell nihlism. Det sistnämnda nedsättande benämnt ”relativismens diktatur” av påven Benediktus XVI.

Klyschigt men sant så har väl ingen av dem riktigt rätt. Verkligheten är mer tråkigt grå och komplex än så. Det är svårt att pressa in den i ett trångt och smalt narrativ. Världen går nog varken som på räls eller åt pipsvängen. Kanske går den ingenstans, eller kanske går den åt lite olika håll på olika platser. Och inte sällan ryms båda perspektiven i samma aktör. Exempelvis kan framstegsoptimisterna också inhysa så kallad klimatångest.

Och de små berättelserna plockas samman, samlas empiriskt men metodiskt bristfälligt in och skapas till ett metanarrativ. Eller snarare, narrativet avgör vilka berättelser man väljer att se. Varje skjutning i Malmö bekräftar ett narrativ. Positiv statistik, exempelvis den att Sverige har EU:s högsta sysselsättningsgrad i åldersgruppen 20-64 år, bekräftar ett annat. Ingen tittar på varje berättelse för sig. Quel dommage, cher Lyotard.

Verkligheten är inte enkel – den är dubbel, trippel, kvadrupel. Den är mångfacetterad och svårbegriplig. En enhetlig riktning för Tillvaron omöjlig att skönja. Därmed krockar den med de förenklande metanarrativen. Ordets friktion mot händelserna skapar kognitiv dissonans. De stora berättelsernas bräcklighet blir kännbar och gör oss utåtagerande.

Denna bräcklighet försöker vi skydda likt skaldjur. Det hopplöst svaga och utsatta skyddas och/eller döljs under ett hårt skal. Vid minsta hot, minsta känning av att något inte står rätt till, så tar vi till klorna. Antingen har Sverige aldrig varit tryggare, eller också står inbördeskriget runt hörnet. Komplexitet hotar det där svaga innersta, vårt älskade bräckliga narrativ.

Och så blir tonläget och den intellektuella nivån därefter. Vår egen bräcklighet och utsatthet, när vi binder fast oss vid saker som inte håller, blir också vår bränsle. Den föder oss och håller oss simmande.

Men människan är inte ett skaldjur. Vårt inre är fast och hårt och det är vårt yttre som är mjukt och sårbart. I vårt inre ska vi hysa det fasta och eviga. Det som består genom årtusendena, som inte kan ruttna bort och försvinna. Saker som inryms under den antika parollen ”Tro, hopp och kärlek”.

Blind framtidstro och skärande pessimism försvinner. Allt kött är hö och blomstren dö. Och tiden allt fördriver. Metanarrativen är dömda att gå under, även om vi inte kan låta bli att haka i dem. Vi behöver väl antagligen dem för att försöka begripa och uthärda världen.

Men låt oss bära dem på utsidan och se dem för vad de är: bräckliga mjukdelar. I vårt inre ska vi hysa det starka och eviga. Det som består. Lever vi så behövs inga klor. Bräckligheten blir inget problem. Och valrörelserna blir betydligt trevligare.

Adam Davidsson