De kristna väljarna har kanske aldrig varit så splittrade. Tidigare självklara partier, särskilt för de frikyrkligt aktiva, har totalt förlorat sin dominans. Kartan ritas om och en politisk övertygelse baserad på kristen tro kan ta sig de mest skilda uttryck.
2018-09-03
Hemma på gården där jag växte upp stod det några stora Ola Ullsten-plakat lutade mot en vägg i den gamla maskinladan. Jag tror de var från valrörelsen 1982. Min farfar hade ställt dem där efter valet och gått bort i cancer två år senare. Farfar var missionsförbundare och folkpartist. På den tiden något av en tautologi. Ett av många exempel är hur den frikyrkliga, Svenska missionsförbundet närstående, tidningen Svenska Morgonbladet 1956 omvandlades till ett renodlat nyhetsorgan för Folkpartiet. Det så kallade ”frisinnet” var starkt inom det som i dag är Liberalerna.
Min far kom dock i stället att bli medlem i KDS, partiet som i stället hade börjat samla den mer evangelikala och/eller pentekostala fåran av den svenska frikyrkligheten. Medan Ullsten-plakat stod och förföll i den gamla ladan, så restes på 1990-talet KD-plakat på åkern som låg intill E22:an. Kanske började även frisinnet inom Folkpartiet Liberalerna att förfalla vid denna tid. Svensk frikyrklighet kom i alla fall att nästan mangrant sluta upp kring Kristdemokraterna.
Det senaste årtiondet har jag själv varit engagerad i både Moderaterna och Kristdemokraterna för att slutligen bestämma mig för att partipolitik nog ändå inte var för mig. Och inför det till helgen stundande valet har jag fortfarande inte helt bestämt mig hur jag ska rösta. Jag är dock inte ensam. I en krönika i Dagen skrev i början av sommaren pingstpastorn i Umeå, Ulf Sundkvist: ”Som det utvecklats nu ser jag ingen annan lösning än att blankrösta eller kryssa på en person jag litar på. Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta den 9 september.”
En undersökning tidningen Dagen beställde av Sifo i våras visar en mer splittrad kristen väljarskara än kanske någonsin tidigare. För några år sedan röstade 70 procent av svensk frikyrklighet på KD. I vårens Sifo-mätning, måhända med ett begränsat antal tillfrågade, var den siffran endast 26 procent. Raketerna bland kyrkliga väljare i stort var Sverigedemokraterna med 18 procent och Centerpartiet med 16 dito. En uppseende-väckande sak i sammanhanget var dessutom att SD fick 12 procents stöd bland väljare inom de traditionella frikyrkorna.
Det finns i dag inget självklart parti för vare sig de kyrkogående väljarna, eller ens (vilket är det särskilt anmärkningsvärda) för de frikyrkliga. Inget nytt Folkpartiet eller Kristdemokraterna har tagit över stafettpinnen, utan kyrkfolket är i stället väldigt splittrat. Somliga har förstås förblivit KD trogna, andra har gått till C eller SD.
I Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning, såväl i november förra året som i maj i år, konstaterades att Kristdemokraternas största väljartapp, 0,6 procentenheter, gick till Centerpartiet. Mycket av såväl rapporteringen om partiet som den interna kritiken inom det har talat om hur frikyrkliga kärnväljare skrämts bort av en stramare migrationspolitik. Men hela 0,7 procentenheter valde i stället att gå över till Moderaterna eller Sverigedemokraterna, partier med ännu ”tuffare” politik på området. Att väljarna sviker KD har uppenbarligen flera anledningar. Och kanske återfinns då rentav många av de fri-kyrkliga kärnväljarna i den femtedel av väljartappet sedan valet 2014 som gått till Sverigedemokraterna?
Såväl på ledarplats som på nyhetsplats utmålas Kristdemokraternas frikyrkliga kärnväljare ofta som några som är skeptiska mot partiets förändrade linje i migrations- och integrationspolitik. Men i den svenska frikyrkligheten finns också en annan trend, en där man ser med oro på hur traditionella värderingar bryts ned och stora mängder muslimer migrerat till Sverige. För att få stopp på denna, i de egna ögonen negativa, ja rentav hotande utveckling söker man sig i stället till Sverigedemokraterna.
Den rörelse som födde KD, den kristna kulturkonservativa reaktionen mot 60-talets kulturella radikalism, har man under de två senaste partiledarna fjärmat sig alltmer ifrån. Uppöppnandet för abortturism, det slopade steriliseringskravet vid könsbyten, ja till samkönade adoptioner och medverkan i Pride-paraden är långa vägar ifrån det som från början var partiets raison d’être. Är det i dag i stället Jimmie Åkesson som i många frikyrkoögon tagit över stafettpinnen efter Lewi Pethrus och Birger Ekstedt?
Detta motsägs av såväl de kristdemokrater som kvarstår i partiet som av dem som sökt sig en mer liberal politisk hemvist. De har i stället väldigt svårt att begripa hur man som kristen kan göra ett sådant val. Bland de som blivit kvar i KD kan kanske en frustration skönjas, över den uppfattade oförståelsen bland kristna väljare för hur praktiskt politik fungerar. Kompromisser och förändrade inställningar ses som garanter för att en politik tydligt baserat på ett kristet idéarv ska kunna leva vidare.
Men många anser som sagt också att kompromisserna och förändringarna inte skett på områden som drivit dem åt ett mer nationalkonservativt håll, utan i stället mot ett mer liberalt. Den socialliberala ådra som återfunnits i delar av det annars också social- och värdekonservativa Kristdemokraterna uppfattas i dag som utraderad. Man söker sig därför en annan politisk hemvist, främst i Centerpartiet.
Kyrkfolket är i dag delat. Osäkerheten kring vad man ska rösta på är stor och det spretar åt alla möjliga håll hos Sveriges kristna. I denna reportageserie kommer vi att träffa olika företrädare med olika politisk hemvist. Som med sin kristna tro i botten kommer till vitt skilda politiska slutsatser.
Året är 2018 – och de där gamla valplakaten med Ola Ullsten slängdes häromåret i en container.
Av: Adam Davidsson
Magasinet Zenon 